Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Björn von Rosen: Pan, förstörd och oförstörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN von ROSEN
stil och sitt praktiska synsätt har förstått att
föra ut bland jägare i gemen. Haglund å sin
sida har samlat erfarenhet i hithörande frågor
genom sitt mångåriga redaktörskap för
tidskriften ”Svensk Jakt”. Vid det här laget kan
de båda sitt arbetsfält i grund och vet att
välja de rätta medarbetarna. Skall man
framhäva någon av dessa blir det Lindorm
Liljefors, inte bara för hans roll som illustratör
utan också för hans effektiva och trevliga stil
som skribent.
Haglund har i år också debuterat som
skönlitterär författare med boken ”Viltskog”. Hans
erfarenhet av nordeuropeisk jakt är
omfattande och han har också prövat
centraleuropeisk; bokens bästa avsnitt är en gemsj
aktskildring så trevligt berättad att jag beklagar
att den inte var skriven när antologin ”All
världens jakt” sammanställdes — ett alp
jaktstycke med jämförlig verklighetsdoft har jag
inte hittat i den omfångsrika tyskspråkiga j
aktlitteraturen. Men hans bok rymmer flera goda
saker, sälj akten hör dit — isglittrande så alt
läsaren känner nagelspräcken komma
krypande genom fingertopparna under läsningen.
Jag tycker bäst om honom som ren
jaktberättare, mindre som essayist och resonör, trots
de alltid högst förträffliga åsikter han framför.
En j aktförfattare som verkar helt sj älvvuxen
som berättare är Wille Engdahl. Hans stil är
avspänd och friktionsfri i en grad som är
ganska ovanlig i den här genren (vanligare
bland engelsmän än skandinaver), och blänken
av humor kommer tätt. Denne tvättäkta
stock-holmsgrabb som slagit rot i Sorunda har
lyckats skapa en speciell stämning av
lördags-frisk förväntan kring sina rapporter från
markerna där. Man har kanske roligare — om
man trycker på ordet — i hans sällskap än
med någon annan av de nordiska
jaktboks-skribenterna.
En annan herre man har småtrevligt med
är Axel Schard, som därtill har ganska
ovanliga erfarenheter att förtälja. Utom
hemmamarkernas normalare upplevelser — som i den
livliga schardska belysningen dock sällan ter
sig alldeles normala — beskriver han
is-björnsskytte från båt i Norra ishavet, vanlig
björnjakt vid finska iden och hjortjakt i
Norge. Han är en kvick karl, vars kvickhet inte
slagit av sig nämnvärt sen den kom in mellan
pärmar; några högre litterära aspirationer har
han knappast.
Om björnjakt handlar också huvudparten
av Stig Cederholms bok. Cederholm har haft
turen att i en samej ägares sällskap få vara
med om en riktig, gammaldags björnjakt —
inte ideskyttet, som har föga med verklig jakt
att göra, utan uppspårandet av en gammal
bj örnhona som konstaterats vara skadegörande
på tamdjur. Han berättar raskt och utan att
alltför ofta och rikligt klatscha på med den
färdigblandade naturfärgen. Kanske får man
ibland lite för mycket av Kung Bore, som
”härskar med den suveränitet som är honom
given, där granit jättarna står på vakt sedan
seklers sekler”. Men Cederholm kan också
skriva naturligt, och hans bok har partier som
räddar den upp ur det likgiltiga till —
låt oss säga — det goda reportagets plan. Den
är illustrerad av en yrkesfotograf, som är
värd en honnör för att han orkade hänga med
i sällskapet.
Gunnar Berndtson är beskedligt pratsam
och har föga av intresse att berätta. Det är
knappast snällt av förlaget att fästa
uppmärksamheten vid hans stil genom att beskylla
honom för ”knapphändig pregnans”. Men han
verkar åtminstone trovärdig vad själva
sakinnehållet beträffar och skiljer sig därigenom
fördelaktigt från Robert Isaksson, som
obekymrat och talanglöst drar på med de
saftigaste skrönor. Enda ljuspunkten i den
sistnämndes bok är det lustiga omslaget av Knut
Stangenberg, en gammal men vital konstnär
som aldrig lämnar ifrån sig en dålig sak. Vad
därinnanför är: ju mindre sagt, dess bättre.
Där hördes det knappt en rossling från Pan
— han tvärdog.
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
