Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Brechts triumfala intåg
Bertolt Brechts ”Den kaukasiska kritcirkeln”
spelar enligt texten invid ruinerna av en
sönderskjuten by, som tyskarna lämnat vid sin
reträtt i andra världskriget. Delegater från
herdekolchosen Rosa Luxemburg och från
fruktodlingskolchosen Galinsk gör båda
anspråk på en dal, där den förras getter brukade
beta, men som fruktodlarna behöver för sina
utvidgningar enligt
återuppbyggnadsprogram-met. En statsfunktionär är där och leder
debatten, som omsider utmynnar i att
fruktodlarna får dalen, men att skadeersättning åt
herdarna ställs i utsikt. Sedan det så uppvisats
hur fredligt folktvister kan lösas i den nya
världen, övergår ordet åt den gamle
sago-sångaren, som sittande framför sina
musikanter föredrar berättelsen om den kuriöse
folkdomaren Azdak och kritcirkelprovet. Medan
han reciterar får de besjungna
huvudgestalterna liv och det episka dramat utspelar sig
inför våra ögon. Kolchosernas medlemmar
hoppar med lätt maskering in och ut i
birollerna, allteftersom det behövs. Det handlar om
tjänstekvinnan Gruscha Vachnadze, som
räddar guvernörens barn vid en palatsrevolution
och flyr med det till fots upp i bergen under
stora mödor, förföljd av den nye härskarens
pansarryttare. För barnets skull låter hon gifta
bort sig med en lurifax till bonde, trots att
detta skiljer henne från hennes hjärtans kär,
en soldat i kriget. Omsider återetableras
gu-vernörsregimen, men nu vill Gruscha inte
mista barnet, som hon adopterat och älskar
och vill lära att bli en enkel och god människa.
Men gossen är som guvernörsson arvinge till
stora ägodelar och fördenskull gör den
köttsliga modern anspråk på honom, fast hon
aldrig annars personligen brytt sig om sin
telning. Då anställer Azdak kritcirkelprovet.
En krets dras upp på marken och det ropas
ut att den av de två som kan slita åt sig
barnet ur cirkeln skall få behålla det. I själva
verket blir det ju tvärtom, Azdak ger barnet
åt Gruscha som inte kan dra, av omtanke med
de späda lemmarna. Till råga på allt avkunnar
den gode domaren ”av misstag” skilsmässa
mellan Gruscha och hennes bondeman, så hon
blir fri att bilda lycklig familj med den trogne
soldaten.
Sålunda, slutar rapsoden med anknytning
till dagens förhandlingsfråga, var det de
gamles mening att allt skulle tillhöra den som är
mest ägnad att sköta det: barnen de moderliga
och vagnarna de goda körsvennerna, dalen
bevattnarna, att den må bära riklig frukt.
Det är vackert så man får tårar i ögonen
och gärna glömmer att det där är en högst
betänklig maxim, inte så mycket för att den kan
tas till intäkt för social expropriation, som för
att den i alla tider har tillhandahållit
svepskälet för allsköns imperialism. Men så var
Brecht alltid. Aldrig en skarp tänkare, men
alltid en stor entusiast och en i sin chockanta
stenstil stor poet.
Historien är en utsmyckad omdiktning av
ett gammalt kinesiskt dramatiskt motiv, som
Klabund för ett kvartssekel sedan införde i
den västerländska teatern (”Der Kreidekreis”,
1925 — given i Stockholm och Göteborg 1927
med oförglömlig Teje). Brecht har för övrigt
själv tidigare skrivit en kortare variant i
gammaltysk miljö, ”Der Augsburger Kreidekreis”,
1948.
Denna nya kaukasiska version uppfördes på
Göteborgs stadsteater i Bengt Ekerots regi med
premiär den 23 nov. En märkesdag, då den
betydde urpremiär och introduktionen i vårt
teaterliv kanske inte av Brecht, men av hans
adekvata spelstil, där skådespelaren inte
försöker identifiera sig med rollen, utan bara
karakterisera den och samtidigt därmed ange
sitt avstånd från den och sin inställning till
den. Det ligger i sakens natur att olika
skådespelare skulle lyckas en smula olika bra vid
denna första gång, och att greppet går lättare
att genomföra vid karikerade, mer eller mindre
osympatiska figurer än vid de ”sympatiska”.
All karikering är ju egentligen alltid ett steg
på den väg, som Brecht är så angelägen om.
Bertil Anderberg var bland dem som bäst
fat
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
