Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
tat galoppen. Hans advokat var ett mästerligt
kabaretnummer i den brechtska stilen, men
också en liten krumelur som hans
mjölksäl-jande bonde: skådespelaren döljer sig själv
bakom mössan och skägget så man tydligt ser
att han är utklädd, men också vad slags typ
han markerar. Ebba Ringdahls stolta och
ivriga guvernörsfru var på kvinnosidan en
lika välberäknad insats. Huvudrollerna, Eva
Stiberg som Gruscha och Benkt-Äke
Benkts-son som Azdak, spelade mera traditionell
teater, men faktiskt gjorde det inte så mycket
just för att de skulle bära folks sympatier...
och de gjorde det; hon var intagande och
han praktfull.
Abstrakta dekorationer och stiliserat
rörelseschema är saker som hör till. Carl-Johan
Ström hade anlitats för de förra, Birgit
Cull-berg för det senare (Ingmar Milveden för
musiken). En del hade Cullberg gjort utmärkt
— danserna och skvallerplastiken vid
bröllopsfesten i bergen till exempel, eller det
rutschiga springet fram och tillbaka när
palatset var upp- och nedvänt under revolutionen.
Annat var mindre bra, t. ex. de meningslösa
och pretentiösa steg med kejserliga örnen på
en stång, som en dansör fick utföra mitt i
ett dramatiskt tillfälle, eller slutbaletten, som
var tekniskt alltför ofullkomlig och på sin
anspråksfulla plats före ridåfallet blev en longör.
Ekerot har härmed befäst sin ställning som
den jämte Ingmar Bergman främsta av våra
unga regissörer; och teatern sin ställning som
vår djärvaste presentationsscen efter
Hälsing-borgskådebanans avtackling hösten 1950.
Tidig och sen Anouilh
”Resande utan bagage” var den första av
Anouilhs pjäser som blev publikattraktion, på
Vieux Colombier 1936, och den första som
spelades i Sverige, av Uppsala studentteater.
Men fast scen har den ej nått hos oss förrän
Intima Teatern i Stockholm tog upp den nu
den 22 nov. Däremot är den välkänd i Oslo och
Köpenhamn, i den senare staden från en lång
sejour på Allé-scenen 1948—49 med Sigfred
Johansen som en stillsamt oförstående och
högst charmerande Jacques, en personifierad
huvudskakning. (Jacques är en ex-soldat som
tappat minnet i kriget och som man förgäves
söker entusiasmera för det tidigare liv, som
antagligen varit hans.) Anders Ek tog mycket
tyngre och segare på uppgiften. Han liknade
en sköldpadda som oändligt långsamt börjar
flytta skovlarna mot ett obestämt dagsljus.
Men den ironiskt spexiga avslutningen gjorde
han med verkningsfull omkastning till
strålande gosselynne. Hasse Ekman som regissör
hade spacklat hela hans tilltänkta familj,
Re-nauds, som ett förbrytargalleri på ett
vaxkabinett. Det stämde med Eks grova aztekiska
fysionomi, men inte med Anouilh, vars avsky
aldrig riktar sig mot det aparta, utan tvärtom
mot det banalt borgerliga och societetsmässigt
ordinära.
Intiman lyckönskar sig i programmet att
äntligen ha kunnat ge Fridh och Ek värdiga
roller. Det är väl som det kan med det. Vad
fru Fridh skall ses i, det är roller med
utveckling och stora åldersförändringar, i sådana
var hon mästare på den tid hon brukade spela
teater. Och var än Eks styrka bör sökas, inte
är det i det trevande och nedskruvade, utan
tvärtom i det överströmmande, vitala, gärna
barbariska.
Det har sitt intresse att jämföra denna tidiga
pjäs med den sena ”Colombe” (Göteborg 1
sept., Malmö Intima 25 okt.). Blandningen av
svart och rosa finns i båda. Dessa element var
aldrig så boskilda hos Anouilh som
redaktionen av hans skrifter fått mången att tro.
Stilparodin finns i båda, kärleksdrömmens
sol-kande av livet likaså, i ”Resanden” dock ännu
bara som bimotiv, medan huvudmotivet i
stället är det kvalda letandet efter ett dolt
förflutet, ett tema som också behärskar
”Eury-dike”, ”Léocadia” och ”En vildfågel” och
sträcker sina tentakler ända in i ”Colombe”,
i det hetsiga förhör som Colombes man Lucien
anställer med henne när han kommer hem
från sin militärtjänst och vädrar otrohet. Men
gravstickeln skär så mycket djupare i det
senare stycket, kontrasterna är så mycket
hårdare och färgerna långt intensivare. Hur tam
är inte teckningen av de schabbiga Renauds,
mot det frenetiska persiflaget i porträtt som
Madame Alexandra, divan, och hennes
hunsade och bitska faktotum La Surette. Och å
andra sidan, hur mycket skirare är inte poesin
och av hur mycket renare och djupare allvar
lösningen: mot den galgfågel-humoristiska
rymningen från hela klabbet i ”Resande utan
bagage” står i ”Colombe” den fina antydan
om den flydda rena lyckans möjlighet att
bestå trots allt, i minnet och konsten.
Båda de svenska Colombe-föreställningarna
var utomordentligt tjusiga, och det var också
den parisiska, det säger en del även om pj äsen.
Göteborg hade den bästa Lucien, Erland
Jo
770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
