Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
djupet. Men nedanför tredje djupet är Gud
ofattbart liv.”
I denna grotesk förtätas bokens tema —
verklighetssplittringen — till syn och bild.
Fortsättningen utspelas på själarnas dunkla
botten men ändå i fullt realistiskt dagsljus och
vid ackompanjemang av havsbrus, stjärnor
och nattvindar. De två makarna känner sig
stå i valet mellan två olika slag av vansinne:
trons och tvivlets, båda lika dött meningslösa,
och mellan dem smyger sig osynligt den
sinnessjuke brodern-svågern, Conrads, brustna
gestalt, offer för ett till synes outrotligt
släktvansinne. Sannerligen en aktuell, allmängiltig
situation, ty överallt ser vi hur trons döda
konstprodukt automatiskt framkallar ett lika
spöklikt tvivel. I Edmans ömsom lyriska,
ömsom resonerande, alltid intensiva
framställning, följer vi hur mannen och hustrun
utan att kompromissa, var och en från
sin utgångspunkt — hon snärjd i en
överkomplicerad teologi med inslag av
straffmystik, han klamrande sig fast vid vetenskapens
senaste resultat, tills allt dansar runt i kvälja
— låter sig formas av de skapande ”händerna”
för att i slutscenen tillsammans slungas upp
på en ny strand, där de på ett nytt sätt kan
dela bröd och vin. ”Guds död” har då fått en
ny innebörd för dem, en innebörd som bäst
kan återges med bilden om vetekornet som dör
och faller i jorden och bär mycken frukt.
Innehållet i Edmans bok och hans
personliga temaföring intresserar mig så livligt att
jag har svårt att avge ett vettigt omdöme om
verket som litterär produkt. Edman är poet
och tänkare och såsom sådan, tycks det mig,
”genistrimmad”. Att hans böcker bygger på
rika personliga erfarenheter är omisskännligt.
Men skildring ligger ofta mycket avigt till för
honom; han har en nästan oroande
benägenhet att sätta citationstecken kring orden som
om han tvivlade på deras realitet eller kände
sig besvärad av något i sin egen stil.
(Citationstecken uttrycker väl ofta ironi inför
religiös slentrian, men sådana nyanser bör
kanske en driven yrkesman få fram utan
typografins hjälp.) Den inledande synen, så utmärkt
som uppslag, borde ha genomdrivits ännu
våldsammare, så att den drämt till som ett
slag i huvudet. Å andra sidan skulle ingen
annan än Edman ha kunnat måla scenen då
den tokige Conrad spelar sin söndersågade
musik i den förfärade släktmiljön. Edman
lyckas med konststycket att göra sin personliga
metafysik spännande: känslans häftighet
ge
776
nombryter den kristligt-platonska degen av
ärvda ord som är så farlig för en författare
av hans bildningstyp; han får de kända
bilderna att blöda, skimra och stråla, ger
hisnande aningar om att Kärlekens händer är
vida hårdare och förfärligare än vi vet och
Frihet långt obändigare än vi har anat. —
Hans version av makten att begära och fria
viljan att försaka har drag som påminner om
Simone Weils ”décreation”, ”effacement” och
liknande, utan att man därför behöver anta
direkt påverkan. Däremot är det otvivelaktigt
att stämningen av gudsfrånvaro och det
Ijus-genombävade mörkret i ”Barabbas” har
inspirerat, kanske också verklighetssplittringen
så som den avtecknar sig i Karin Boyes
livsöde.
Rätt sällsamt är att ”men vid sjätte timmen”
utkommer på ett kyrkligt förlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
