Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
raka och enkla och som är spänt på vakt mot
förgiftningens röta. Harmonin är alltså inte
obruten:
Hymn och klagosång! (heter det i den lekfullt
durbetonade ”Oväder”) Den eviga balansgången.
Knyta samman — lösa upp. Längtan till frihet —
oförmåga att bära den. I stormen liv och röda kinder
men också skräcken att förlisa — i stiltje slapphet
och död men också trygghet och växtkraft. Knyta
samman, bli bunden — lösa upp, gå isär, då också
gemenskapens sprängning och enslighetens sterilitet.
Önskan att äga — ledan att ha. Sj älvuppgivelse —
rädslan att tappa bort sig själv, sitt väsen. Strid och
vapenvila i ständig växling, ja nog kunde man sjunga
både en hymn och en klagosång!
Själva grundmotsättningen hos John
Karl-zén är dock spänningen mellan tillvarons tröga
banalitet och det blå, det annorlunda. Det är
en fruktbar motsättning, ty banalitet är
sannerligen en av det ondas viktigaste
uppenbarelseformer. Karakteristisk är berättelsen
”Marken och stenarna”, där den rustika miljö
som författaren har så starka rötter i,
sammanställs med tanke- och studiemänniskans
’ avvikande synsätt. ”Deras syn och min syn
på saker och ting blev tillsammans något som
inte var så långt ifrån -— humor... de såg
något stort i allt som jag tyckte var litet och
tvärtom.”
Som äkta moralist riktar författaren i
terapeutiskt syfte läkarkniven mot sig själv, men
fråga är om han inte måttar den ännu
ford-ringsfullare mot kvinnan vid sin sida.
Kvinno-galleriet i de blå novellerna är i varje fall inte
tecknat efter den vanliga mallen. Av kvinnan
fordrar denne moralist meddelaktighet i det
blå. ”Om det vore så att kvinnor vore lika
flacka, utkavlade och skatlika som de ibland
kan förefalla, ja då skulle man nog inte stå
ut.” Anmälaren erinrar sig det starka intryck
som novellen ”Morgonstund har guld i mund”
gjorde när den publicerades i BLM för några
år sedan. Dess kritik — av slappt leverne och
gottköpserotik — var av den svidande sorten;
den sprang, det kände man, ur aktning för
kvinnan. I den nya boken har novellen i fråga
omarbetats under titeln ”En vanlig lördag”.
Jag är inte säker på att den har vunnit på
omstiliseringen.
För övrigt må nämnas ”Som i en spegel”
med saftig karakteristik av dödssynders
outrotlighet, den lyriskt vackra ”Möt mig vid
grindarna!”, ”Vindstilla” om enkelt livs
höghet samt ”Epitafium” med dess syn på
diktaren som en magisk frambesvärjare av det
godas makter. Naturligtvis finns det hos
författaren begränsningar att genombryta, hudar
att spränga. Fler färger kunde komma fram,
exempelvis något rouge et noir. Men i stort
sett ger dessa noveller ett intryck av
konstnärlig mognad och skänker en kärv, hjärtlig,
spirituell upplevelse. Både Edman och Karlzén är
intressanta författare, lite vid sidan av
allmänna landsvägen. Kanske gör man rätt i att
se deras respektive höstböcker som ”trappsteg
fram till dåd”.
Margit Abenius
NU VISSNAR KRANSEN
Olle Hedberg: Då bleknar bruden. Norstedts
1951. 16:50.
Fru Olga Thimlin, som sitter ganska
omotiverat insprängd i ett enstaka kapitel i
Olle Hedbergs ”Då bleknar bruden”, har
inte någon lysande säsong i år.
Motiveringen för hennes förekomst är väl den att
hon skall få tillfälle att reagera på ett oskyldigt
vykort, som Blenda och Hans skickar från sin
bröllopsresa i Frankrike. Hon reagerar med
en serie variationer över Blendas egenart. Den
märkliga häxan i pepparkakshuset är ju tänkt
som en mycket intelligent och kultiverad dam
med en amper livsgenomskådande kapacitet.
Olle Hedberg roar sig nu ännu tydligare än
förut att ställa fru Thimlins åsikter om Blenda
i kontrast till sina egna. Resultatet ger inte
något intryck av författarens objektivitet, det
blir helt enkelt ganska vettlöst. Den lilla häxan
menar att Blenda är ”lite dum och
omdömeslös och känslosam” och till och med knipslug.
Olle Hedberg menar motsatsen, och i den mån
han genom fyra års repetitionskurs lyckats ge
läsekretsen någon levande bild av Blenda delar
den naturligtvis hans uppfattning. Hur fru
Thimlin med all sin antydda människokunskap
har fått en så absurt färgad bild av Blendas
karaktär har författaren inte lyckats förklara.
Det hela stannar vid ett ivrigt varierat
påstående. Det religiösa jolt, som tanten tillvitar
Blenda, verkar minst sagt överdrivet — helst
som Blenda inte brukar ha för vana att
ventilera Gud med fru Thimlin och knappast
heller med någon annan. Hennes vaga och
hemlighetsfulla religiositet verkade länge en vag
hemlighet mellan författaren och läsaren. Så
småningom upptäcktes den även av Hans Has-
4 BLM 1951 X
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
