Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
seldahl, men han har också en betecknande
(och fyndig) formel för hennes religiösa typ:
hon tillhör den kristna maquin, den som
”driver en farlig viskningskampanj” men knappast
visar sig i öppen strid. Fru Thimlin har
tydligen, enligt Hedbergs mening, varit lyhörd
för en nästan omärklig viskning, men att låta
henne på så grunda indicier göra en så gräll
karakteristik av Hans och Blendas förening
som följande är väl ändå ett psykologiskt
misstag: ”Kombinationen är klassisk: Zions
siraps-toner i bönehuset klockan åtta och en stilig
gardist i pigkammarsängen klockan halv elva.”
Detta försök till kontrastbelysning av olika
uppfattningar om Blenda är för grovt. Olle
Hedberg, i många avseenden en sannolikhetens
mästare, har här förlorat sinnet för
sannolikhetens valörer. Den elaka gamla damen har
blivit litet för viril. Eller skall man lika litet
artigt säga att bitarna i tanten inte riktigt
hänger ihop?
Tetralogin om Blenda Heurman är en roman
om den lyckliga kärleken, ett tema som är
svårt att genomföra även för de största diktare,
de skickligaste författare. Olle Hedberg har
försökt lyckas genom att skildra den lyckliga
kärleken mellan den snälla, harmoniska och
(enligt försäkran) gudfruktiga Blenda och den
brutale, komplexfyllde och ogudaktige Hans
Hasseldahl. Man måste ge honom erkännandet
att han praktiskt taget har lyckats.
Sannolikhetens mästare har i stort sett kunnat göra det
lyckliga förhållandet mellan dessa motsatser
sannolikt. Men det har skett på läsarnas
bekostnad, på bekostnad av läsarnas tålamod.
Det finns bara ett sätt att tänka i
Blenda-romanen: att tänka som Olle Hedberg, ett sätt
fantasifullt eller bara krystat tillspetsat hos
Hans Hasseldahl, förenklat och förhärdat
tillspetsat hos fru Thimlin. Det finns bara ett
sätt att uthärda denna grundattityd och det
är att vara som Blenda, vagt klok och följsam
— med allt motstånd, all sj älvständighet dj upt
dolda i sitt hjärta. Det finns också bara ett
sätt att uthärda Blenda: att älska henne. Och
visst är det lätt att älska det söta, fräscha,
följsamt kloka — Olle Hedberg har tolkat till
och med fransmännens förtjusning i denna
nordiska idealflicktyp i den sista romanen på
ett mycket övertygande sätt. Men det är
innerligt svårt att intressera sig för henne, hon
räcker inte till hjältinna i fyra volymer.
Hennes hemliga säkerhet i tron sätter så ringa
prägel på hennes beteende, att hon snarare
därigenom blir enklare, mindre komplicerad
än hon annars skulle vara. (Kan det ha varit
författarens mening?) Mild och frisk som en
astrakan vilar hon i sig själv, ett föremål fullt
av svalt behag, ett föremål för
smaksensationer.
Är Hans Hasseldahl intressantare än Blenda?
Naturligtvis säger han intressanta saker, säger
aforismer skrivna av Olle Hedberg (och bättre
aforismer är det svårt att skriva), drar fram
lustiga exempel ur dikten och livet som gör
tydligt vilken lysande essayist som kanske
ännu inte har gått förlorad i Olle Hedberg.
Men är Hans för övrigt en intressant figur?
Han har en tunga som en rakkniv vass, hans
konversation kan rentav bli ganska jazzartad
— som i det ovanligt krystade
inledningskapitlet till ”Då bleknar bruden”. Men han är
intelligent och hederlig, allt annat än
förljugen, och han älskar Blenda. Det intressantaste
hos honom är naturligtvis hans rikt
kompenserade underlägsenhetskänslor, hans sociala
komplex, hans sent omsider modifierade
aggressivitet och självhävdelse. Sent omsider
— ty den nya romandelen skall just visa hur
Hans Hasseldahl under sitt samliv med Blenda
blir mildare till sinnes (liksom författaren),
mera harmonisk och komplexfri, vänligare i
sin inställning till medmänniskor.
Förändringen beror kanske inte bara på Blenda,
menar författaren, den kan också delvis bero på
klimatombytet, miljöombytet. Om det
Frankrike som omger dem har Olle Hedberg fina
och träffande iakttagelser att framföra. Och
för en gångs skull kostar han på sig en smula
yttre miljöskildring, som man följer med nöje,
läser med en viss behållning. Han passar
också på att konfrontera oss med människor
av ett annat slag än dem vi i allmänhet brukar
möta i hans romaner. Hotellvärden Monsieur
Berre och hans båda hustrur, den döda och
den levande, är människor med ett mystiskt,
aldrig riktigt klarlagt förflutet, figurer med
vaga konturer mot en mörk botten, människor
sedda med distans. Här firar sannolikhetens
mästare en liten orgie i sannolikhet — ty vad
kan man egentligen, ens om man är Olle
Hedberg, veta om en hotellvärd i Nizza, fast han
berättar hela dagen ...
Och nu händer något egendomligt.
Författaren som var virtuos på att skildra elakhetens
triumfer, skildra relationen mellan människor
som världen utan nåd, låter plötsligt i några
kapitel glimtar av nådens sol lysa över
för
778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
