Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hållandet mellan Monsieur Berre och det unga
paret Blenda och Hans. Man anar nästan en
allegori, men det blir bara ett mystiskt eller
mystifierande mellanspel, innan ridån faller
när Hans Hasseldahl plötsligt dör i nervfeber.
Det typiska förhållande som nästan alltid råder
mellan Hedbergsfigurer, dominerat av
aktgi-vandet, den latenta elakheten, prestigelustan,
blamagerisken eller integritetsrädslan, är här
ibland nästan uppgivet. Människor mötas.
Hans och Blenda har visserligen redan mött
varandra, men vilken roll spelar inte rädslan
också i deras förhållande! De är ständigt
rädda att såra varandra, men framför allt är
Blenda rädd att Hans skall såra andra.
Hon hade en önskan att han skulle göra sig som
konversatör, han kunde ju om han ville. Men
samtidigt var hon rädd för att han skulle falla in i en
jargong, att han inte skulle bli uppskattad av Åkens,
att de — nej inte Gustaf men Margareta skulle
svara något som kunde ge Hans anledning till en
verkligt vass replik; något som han också kunde
om han ville.
Här är det ju verkligen Blenda som tänker,
men hur typiskt för Olle Hedbergs hela syn
på livet människor emellan är inte detta sätt
att tänka, på vilket det finns tusen exempel i
hans böcker. Livet blir en konversation där
det gäller att säga intelligenta men lämpliga
saker. Livet är fullt av fallgropar, i vilka man
faller — och blamerar eller röjer sig. Det
gäller att vara mycket försiktig.
Olle Hedberg är ingen suggestionens
mästare, det är hans stora svaghet eller hans
minsta styrka, men han lyckas i sina böckers
säkra normalprosa nästan suggerera oss att
tro blint på denna allt överskyggande sociala
rädsla, tro att dess makt är sådan, att den
skall vara sådan. Han är inte bara elakhetens
och småsinnets lysande analytiker, han blir
ibland (säkert mot sin rena vilja) nästan något
av dess profet.
Hans Hasseldahl är död, och därmed är
vill man hoppas romanen om Blenda Heurman
till ända. Tårar har redan av lätt grånade
recensenter fällts vid Hasseldahls grav. Skall
man inte snarare gråta över att en av vår
litteraturs finaste intelligenser och säkraste
iakttagare har använt fyra år att skriva en
roman, som trots alla kloka finesser inte är
överväldigande intressant, som trots alla kvicka
finesser ändå i längden blir en liten smula
prövande?
Åke Janzon
MORALIST OCH
MÄNNISKOKÄNNARE
Vilgot Sjöman: Kvinnobild. Roman.
Norstedts 1951. 19: 50.
En lyckosam debutants andra bok är alltid
ett crux. Kritiken, som i sin sunda
upptäckar-glädje gärna griper till lovord i överkant inför
ett anmärkningsvärt starkt förstlingsverk, har
alltför spända förväntningar och blir därför
också lättare besviken. Kanske har den unge
författaren själv arbetat under det tyngande
kravet att överträffa sig själv eller att
åtminstone inte skriva ner sig. Misstanken, att
här är en av de många som av någon
anledning mäktar skriva en bra bok men inte flera,
står alltid på lur. Att en författarbana inleds
med en konstnärlig seger och åtföljs av något
som bara är en halv framgång, om ens det,
borde dock inte väcka särskild förvåning. Det
kunde ju precis lika väl ha gått till på rakt
motsatt sätt: först svaghet, sedan styrka. Visa
på den konstnärsbana (och det människoöde!)
där inte toppar och vågdalar avlöser varandra.
Ordningsföljden mellan dem behöver i och för
sig inte betyda ett dugg.
Dessa små allmänna funderingar kan
lämpligen inleda en granskning av Vilgot Sjömans
nya roman — ”Kvinnobild”. Författaren är
sällsynt och charmerande orädd, skyr inte att
ge sig i kast med de största, de mest krävande
och svårbemästrade uppgifter. I
debutromanen ”Lektorn” var det omfattande
figurgalleriet med handfast energi och stor rikedom på
komplikationer grupperat kring en typisk
medelålderskris som centralt tema. Den här
gången rör det sig inte alls om så många
huvudpersoner; i gengäld har författaren salt
sig det målet före att tränga ner i ett kvinnligt
psyke, i dess innersta vinklar och vrår, och att
ge ett begrepp om dess svårtillgängliga, för ett
manligt dykaröga exotiska dj upvattensflora.
Versnovellen ”Hennes rum”, häromåret
publicerad i dessa spalter, har utgjort grundskiss,
kanske spåna till det färdiga prosaverket.
Redan den metod som valts för att berätta
historien bjuder på betydande vanskligheter. Etels
och Kjells förolyckade kärlek rullas nämligen
upp som minnesbilder hos Etel ett par år
senare, då hon, förlovad med en annan man,
befinner sig på en liten badort med det
symboliska namnet Himmelby Strand. På så vis
blir det egentligen två Etel som författaren
ålägger sig att samtidigt göra oss förtrogna
779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
