Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
med, den som levde tillsammans med Kjell
och den som nu tänker tillbaka på det. Undra
på, att de båda flickgestalterna ofta flyter ihop
och blir nästan omöjliga att särskilja — för
att inte tala om att båda två så ofta förefaller
att känna och tycka med författaren själv. Ja,
ty då man som här lägger även de minsta
själsrörelser under luppen, förstorar upp dem,
bringar dem till högsta, mest osannolika grad
av medvetenhet hos romanfigurerna sj älva och
dessutom låter dem sannskyldigt överväxas av
kommentar och diskussion, så kan det inte
hjälpas att berättarens röst åter och åter
blandar sig i de agerandes; resultatet blir en i och
för sig ingalunda ointressant hybridform
mellan roman och etisk-psykologisk traktat.
Senare hälften av romanen, där
dubbelbelysningen får vika för rättfram berättelse på ett
plan i närvarande tid, tycks inte alls ha varit
föremål för samma intresse och omsorg från
författarens sida. Den har i varje fall inte
samma psykologiska högspänning som den
förra; berättaren är tydligen inte längre så
starkt engagerad i sitt företag. Brytningen av
den nya förlovningen i samband med
uppdagandet av att Kjell är och förblir den ende,
dennes befrielse från pojkkomplexen och
gradvisa mognad, deras nya trevanden efter
varandras händer — allt detta förefaller
tillkommet i efterhand, skrivet för halv maskin och
liksom påhäktat historien om den olyckliga
kärleken, som gott kunde ha utgjort ett
avslutat helt.
Vilgot Sjöman äger en stundom
förbluffande mogen kännedom om den mänskliga
naturen och dess irrgångssalonger. På var och
varannan sida i boken stöter man på kloka och
varsamma iakttagelser, inträngande insikter i
de själsliga förloppen och deras mer eller
mindre invecklade mekanik, uttrycken för en
människokunskap och ett vetande om kvinnor
som går långt utöver ordinära mått. Han vet
mycket, och han vet väsentliga ting om (för
att nämna en rad exempel) kvinnliga behov
av tillit och trygghet, om manlig osäkerhet som
slår över i anlagd överlägsenhet, om den
kärlekslycka som är oberoende av allt annat än
närhet, om äktenskapsleda och förlamande
krav, om det slags puerila manlighet som såras
i sin fåfänga var gång den inte lyckas väcka
motpartens sinnen till gensvar, om samlivets
ömtåligaste nyanser och olycksdigra tystnader,
om den omogna människans ansvarsflykt och
rädsla att binda sig, om överlägsenhetsattity-
den hos den mor som äger en son och är
ängslig om hans oberoende gentemot andra
kvinnor, om de outlösta spänningarna och de
ömsesidiga blyselkänslorna mellan föräldrar
och vuxna barn, om svårigheten att befria
människor från deras skuldkänslor och om
skuldkänsla som förtvivlan över otillräcklig
kärlek, om den slagnes och sårades
självförsvar genom inkapsling, om bitterheten som
vällust och tröst, om de kvinnor som definitivt
etablerat sig som fruar och mödrar och för
alltid utstött männen ur sin värld och sin
famn, om rädslan för vad Karin Boye kallade
att möta livets makter vapenlös. Dessa
kunskaper är ställda i tjänst hos ett sökande etiskt
allvar, som är högst vinnande men någon
gång kan bli för understruket och få en lätt
bismak av uppbyggelse. Men tyvärr måste det
nog sägas, att de många ypperliga detaljerna
inte blivit inordnade i någon organisk och
konstnärligt levande helhet, att romanen är
refererande mer än gestaltad, att
huvudfigurerna har tycke av typexempel ur psykologiska
handböcker snarare än de är livsnära, fysiskt
påtagliga individer. ”Kvinnobild” är en
kärleksroman men i förunderlig avsaknad av
sensuella atmosfärer. Väl talas det ibland om
kroppar, om ömhetsbetygelser och smekningar,
men aldrig låter författaren oss verkligen
förnimma doften av kvinnohår, känslan av
fingertopparnas snuddande flykt över naken hud,
åsynen av en djärv och eggande kontur, ljudet
av en älskares intima viskning. Den atmosfär
som dominerar i boken är full av välmening,
vänlighet och godhet men hör i sin svala
kyskhet hemma i laboratoriet och föreläsningssalen
mera än i det rum en älskande kvinna inrett
åt sin kärlek.
Om människoskildringen sålunda är alltför
abstrakt och teoretisk, så finns här dock ett
undantag, ett viktigt och markant: Etels mor,
fru Dahlgren. Med sin småborgerliga
konven-tionalism, sin ansträngda själfullhet, sin
kväljande ödmjukhet inför de parapsykologiska
experimentmakarnas anspråksfulla
kvasidjup-sinne och med sina inätna rancuner mot den
frånskilde mannen är den fetlagda gamla
damen en högst levande personnage, ensam i
boken om att vara framställd med gestaltande
konst, fullt gripbar och åskådlig i varje
ögonblick. Ovetande och utan kärlek, bara av
önskan att bli gift och borgerligt rangerad har
hon en gång gått in i äktenskapet och har fått
en chock, som för återstoden av livet har låst
780
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
