Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fast henne vid den förorättade flickungens
mentalitet. Hennes egen kärlekslöshet ligger
hakom anklagelserna mot mannen för bristen
på förståelse och avsaknad av så kallade högre
intressen. Hur hon slutligen befrias från dessa
komplex, har författaren knappast lyckats
åskådliggöra, men intill den punkten har
figuren lika mycket liv och verklighet som någon
av huvudpersonerna i ”Lektorn”. Till den kan
man också knyta vissa förhoppningar för
Vil-got Sjömans framtid som författare, hoppet
att han i fortsättningen ska göra sig gällande
inte bara som människokännare och moralist
utan också som gestaltskapande diktare.
Holger Ahlenius
GODA OCH LEENDE GUDAR
Albert Olsson: Goda gudar. Tiden 1951.
17:50.
Aksel Lindström: Den leende guden. LT:s
förlag 1951. 12:—.
Ett välordnat halländskt friluftsmuseum där
en vänlig intendent på ett behagligt sätt tar
hand om besökaren, det är det första intrycket
av Albert Olssons ”Goda gudar”.
Författaren har denna gången förflyttat sig till ett
betydligt äldre skede av Hallands historia än det
han behandlade i sin stora trilogi om Tore
Gudmarsson och det är över den yngre
järnåldern han nu docerar, ordrikt, detaljrikt och
intressant. Så här såg en årder ut, detta är
en hjulplog, så här stampade man vadmal,
så här gräddade man kornbröd. Han talar om
gårdarnas utseende, om de obefintliga
hygieniska anordningarna, om loppor, löss,
magra svin och ilskna hundar, om gudstro och
folkliga föreställningar, om blot och
spådomskonst, om fruktbarhetsriter och om riter,
syftande till att hindra de döda att gå igen. Albert
Olssons språk är ibland mera pedantiskt än
stilenligt. Lössen, som dryper ner på
lejre-kungens axlar, är ”desorienterade”, volvan
läser framtiden i ”de peristaltiska rörelserna”
i offerdjurets inälvor och hon begraves
tillsammans med ”två djurs fyra extremiteter”.
Det finns emellertid också många kraftiga,
stilistiskt välformade repliker i boken. Och
för den som kanske känner sig tryckt av
musei-luften finns det ett levande halländskt
landskap med ljung och bin och honung, och med
sol och vind över fräsande, vitskummande
vågor.
Albert Olssons ”Goda gudar” handlar om
hur en skock sydhalländska bönder en
sommar ger sig ut på en färd, som börjar som
ett fredligt köpmanståg och slutar som ett
rövartåg. Och invävd i detta yttre emellanåt
ganska spännande händelseförlopp finns
berättelsen om hur människorna började undra,
vem det egentligen var fördelaktigast att hålla
sig till, de gamla växtlighetsgudarna eller den
nye asaguden, Oden, som råder för död, krig
och guld. — Albert Olssons ambitioner tycks
denna gången ha varit mera pedagogiska än
egentligt litterära, och troligtvis skulle endast
en kommitté bestående av en arkeolog, en
kännare av germansk mytologi och en kännare
av forntidens nordiska litteratur kunna
tillnärmelsevis rättvist bedöma hans nya bok.
Arkeologen skulle kanske betänksamt säga, att
om den kung i Lej re på Själland, vid vars
hov de halländska bönderna upplever
hårresande äventyr, finns det inte några som helst
säkra vittnesbörd. Men att själva platsen under
någon tid otvivelaktigt varit centrum i något
slags välde. Kännaren av germansk mytologi
skulle kanske skaka på huvudet åt tanken på
Oden som en krigets och dödens gud, som
införts söderifrån. Och kännaren av
fornnordisk litteratur skulle säkerligen finna, att det
står en avglans från den nordiska sagans stora
gestalter kring de båda huvudpersonerna i
boken — den sluge, inåtvände Öjuls, som av
volvan har blivit spådd hövdingedöme, och
Visna, främlingskvinnan, som ehuru barnlös
är född att fostra hövdingar. Men han skulle
säkert också efterlysa den anda av hänförelse
och av tragisk heroism, som i saga och dikt
omger de olyckliga lejrekungarnas gestalter,
och som häftar fast vid dem med en envishet,
som tyder på att den varit uttryck för en
levande verklighet. Albert Olsson kan
emellertid utan tvivel replikera, att han ännu inte har
sagt sitt sista ord om kungarna från Lej re.
”Minns det: oss glömmer inte lejrekungen!”
säger Öjuls, när han kommer tillbaka från sitt
första krigståg. Och Albert Olsson låter också
den grubblande Öjuls säga någonting, som
tyder på, att författaren i den fortsättning på
”Goda gudar”, som han utan tvivel redan har
under arbete, kommer att föra över frågan om
gudarna till ett annat och djupare plan. Han
låter honom säga, att en tom himmel är
någonting mycket förfärligare än en tom kornkruka.
781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
