Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Aksel Lindström har förut skrivit om
lappar i Lappland och om eskimåer, pälsjägare
och guldletare i Alaska. Nu skriver han i ”Den
leende guden” om hur det var i Jämtland på
den tiden då detta landskap var ett eftertraktat
byte för både norrmän och svear. I Norge
håller Olav Digre just på att härja landet till
kristendom, i sveaväldet har Olov Skötkonung
nyss dött, och på Frösön står den
flottglän-sande, ”skönlemmade”, leende guden Frö och
kräver människooffer till tack för den mat
och den glädje han ger jämtarna. — På
gammalt gott maner, praktiserat i den historiska
romanen åtminstone sedan Walter Scotts
dagar, har Aksel Lindström lagt berättelsen i
munnen på en ung man, som genom slumpen,
äventyrslystnaden och en vacker flickas ögon
blir indragen i det storpolitiska spelet av år
1022. ”Tryn och Sven ristade dessa runor”
står det på Frösöstenen. Och för en nutida
läsare verkar det som om Tryn hade tagit
med sig en del av tekniken från runristandet
även sedan han börjat skriva romaner. Han
drar upp grova, tydliga linjer, han lägger på
skarpa, klara färger, personerna framträder
i två dimensioner och de kvicka, dräpande
stenstilsreplikerna flyger ur deras munnar
liksom ristade på drakslingor. Men han är inte
direkt okonstnärlig och ”Den leende guden”
har samma charm som ett gammalt träsnitt,
vars djärva anakronismer ingalunda kommer
oss att rynka pannan i kulturhistorisk vrede
utan som tvärtom rör vid något slags ömhetens
sträng i vårt hjärta. — Aksel Lindström
skriver för mycket bred publik, och det blir
säkerligen många, som kommer att njuta av de
vilda äventyren och de burleska upptågen i
”Den leende guden”. Många som kommer att
följa den gänglige Tryn med den stora näsan
när han som slädkörare följer sveakonungens
skatteindrivare upp till Jämtland, när han blir
en av dem som befriar det utsedda offret vid
det stora blotet på Frösön, när han tar tjänst
hos en något sinnesrubbad och mattbitande
”totalitär stigmanshövding” uppe vid norska
gränsen, när han dräper män och famntar
kvinnor och i båda fallen ångrar sig efteråt,
och när han till slut inom mindre än ett år
sitter jämte vännerna Sven och Kolbjörn som
en av nordanlandens rikaste män. Det är
därför glädjande, att ”Den leende guden” i all
sin enkelhet och grovhuggenhet är en bok, som
vittnar om, att dess författare har både gott
hjärta, odlade känslor och sinne för
konstnärlighet. Eliabeth Tykesson
OÅTKOMLIG DAM
Peder Sjögren: Damen. Norstedts 1951.
11:50.
Den som går till en front går dit ”med den
hemliga tanken att dö”: det var ett
huvudmotiv i Peder Sj ögrens andra roman. Den
ypperliga boken hette som bekant ”Kärlekens bröd”,
och det som titeln angav ställdes mot
döds-viljan; i en absolut motsats men också en
hopplös, eftersom kärleken har så små chanser
i tillvaron att den alltid är maktlös mot det
kvävda, förvridna, undergångssökande.
Sjögrens nya bok ger samma tema, nedskruvat
till den totala pessimismens nollpunkt.
Romanen spelar i Spanien efter inbördeskriget.
Huvudpersonens hustru vet vad mannen vet om
två av de andra personerna:
Att de båda vännerna gått omkring i livet med
den där rädslan för den ofullständiga döden, som vi
alla har, eller de flesta av oss. Att det var därför
de blitt soldater. För att ändra den död som annars
skulle bli deras. Som de känt på sej skulle bli
deras. Men att det inte hjälpt.
Kärleken är alltså borta, utesluten; Mari
trevar ”intill förnedring efter gemenskap” med
Henry, men dels tjänar det ingenting till och
dels är det inte ens fråga om egentlig kärlek.
Vad som finns kvar är döden, nyanser av
död. Man känner ”behovet av en skapelse, ett
livsverk bakom sig” — annars kan man inte
dö ”fullständigt”, undvika det allmänna och
meningslösa glidandet längre och längre in i
döden. Hönsfarmaren Mangle har skapat en
ny ras i och med frambringandet av den
varelse som kallas Damen och som
ångestsymbo-liskt vandrar genom boken. ”Och nåt mera
väsentligt behövde en mänska inte realisera
för att dö” (fullständigt). Men Henry har
oturen att dräpa Mangle, vars liv han en gång
förut har räddat, och så blir det ingenting
med dennes meningsfulla död. Vad Henry själv
beträffar, råkar han i tidens fullbordan bli
ihjälhackad av Damen, när han — som så
ofta annars — tuppar av till följd av skador
som han ådragit sig vid ett självmordsförsök.
Tristare kan det inte bli, skulle man tycka.
Men ”Påven”, den andra av vännerna från
kriget, finner aldrig en plats där han kan
vila sitt huvud och drivs, inte utan Henrys
medverkan, till ett självmord som överträffar
bokens övriga händelser i ömklighet (om än
inte i ohygglighet). Peder Sjögren återger
allting med en artistisk medvetenhet, som inte
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
