Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ger rum för några tillfälliga detaljer. Det
bisarra och exotiska är — trots den ytterliga
knappheten i framställningssättet — lika fint
utnyttjat som i hans tidigare böcker, den
stilistiska spänsten är ännu större än i den
intressanta och irriterande ”Mannen som försökte
smita” (1949). Många konstiga och makabra,
några groteskt lyriska enskildheter suger sig
fast i läsarens minne: bilder, noga beräknade
infall, konkret öververkliga observationer. Att
helheten inte gör samma intryck beror väl till
en del på romanens starkt mosaikartade
struktur, men framför allt på att mönstret i och
för sig är så speciellt som det (gudskelov) är.
Peder Sjögrens egenart är så utpräglad att
den närmar sig det enbart märkvärdiga, i detta
fall en svartsyn som på grund av sin
motivering är nästan å priori utesluten från kontakt.
Den centrala upplevelsen är Sjögrens, bara
hans; resten är en periferi, tecknad med fin
morbiditet, på många punkter lysande.
Bengt Holmqvist
ATT FLYTA
Alberto Moravia: Olydnaden. Översättning
av Karin de Laval. Bonniers 1951.
(Panacheserien.) 10:—.
Tennessee Williams: Mrs Stones romerska
vår. Översättning av Th. Warburton.
Bonniers 1951.
(Panacheserien.) 7:50.
Om kärlek handlar dessa två små romaner,
som båda har Rom till bakgrund.
Alberto Moravia hade sin första
framgång i Sverige med ”Agostino”, en
pubertets-historia. I ”Olydnaden” står på nytt en
tonårspojke i centrum, men Luca är fyllda femton,
två år äldre än Agostino. Han har hunnit upp
till ett mer medvetet och långt smärtsammare
sätt att leva. ”Han var ju inte någon man.
Och det skulle dröja länge, det skulle gå en
lång, olycklig tid innan han blev det.” Så
slutar berättelsen om Agostinos för tidiga
försök att stiga in i de vuxnas värld. Historien
om Luca visar däremot hur puppan efter svåra
smärtor brister och den blöta, mjuka fjärilen
yrvaket tumlar ut i solskenet, som symboliskt
förgyller dess slutrader.
Den är alltså en berättelse om den sista
trotsåldem, om den slutliga stora
kraftansträngningen för att spränga banden till
hemmet och stå fri. Luca tvingar sig att avstå
från allt han älskat, ger bort sina frimärken,
säljer sina böcker och försöker klippa av
trådarna till barndomens vila i oreflekterad
kärlek. Han sätter olydnaden i system, den blir
ett slags religion med självmordet som den
drömda höjdpunkten. Den kritik som nyttjar
invändningen ”så går det inte till” kan kanske
säga att Luca är ett särfall med ovanliga anlag
för självplågeri. Men hans belägenhet skiljer
sig ändå bara till graden från vad de flesta
tonåringar upplever när de bryter sig lösa.
Som olydnadens upprinnelse håller Luca fram
en natt då han råkat se hur föräldrarna
proppar in värdepapper i ett kassaskåp bakom en
rafaelmadonna. Den bild han fått knäböja
inför vid familj eandakterna dolde alltså bara
aktier och sedlar! Men i själva verket går
naturligtvis rötterna till hans olydnad långt
djupare än till denna något ansträngt
symboliska scen. Han är uppfostrad i en kärlek
av så dominerande slag att han måste bryta
med den eller duka under för den.
Botemedlet blir ett annat slags kärlek. Den
tillhandahålls av två medelålders kvinnor, en
guvernant och en sjuksköterska; den förra
väcker hans begär, den senare tillfredsställer
dem. Genom uppvaknandet, som skildras med
hela Moravias makalösa förmåga att förmedla
sinnlighet, blir Luca en fri man. Han kan
förlåta sina föräldrar deras omsorger, han kan
se med lugn på en värld som åter vilar i
harmoni, liksom den gjorde i hans barndom. Den
farliga klyftan däremellan är passerad.
Moravia berättar lätt och klart (åtminstone
sådan han speglas av den smidiga
översättningen). Han försöker inte avbilda en
komplicerad tillvaro med hjälp av en
söndersprängd form. I stället ger han sin berättelse
mjuka och rena konturer, bortom vilka man
hela tiden anar en rik och orolig värld. Lucas
porträtt kan hängas på samma vägg för
mäs-tarminiatyrer som Agostinos. Det är mörkare
och kraftigare i färgen, men det är minst lika
uttrycksfullt och verkar lika slående sant.
Rom i ”Olydnaden” är en namnlös,
välbekant stad, utrustad med regnvåta gator och
dystra parker där romerska kolonner
förvittrar, bakgrund för ett stelt och tråkigt
borgar-liv. I Tennessee Williams’ första roman är
det en turistort där de rika fördriver vintern;
berömda kyrkor, gator och stadsdelar flimrar
förbi när rundhorisonten vrider sig i
författarens förfarna regi.
783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
