Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det finns mycket teater i ”Mrs Stones
romerska vår”. För en viss typ av dramatiker
kommer tydligen ett ögonblick då utståndna
lidanden i primadonnornas våld måste
kompenseras med en berättelse om den något äldre
skådespelerskan, framförd med en blandning
av satir och förtjusning; se t.ex. Maughams
”Teater” och Cowards ”Star Quality”. Mrs
Stone är en sådan skådespelerska, kall, klok
och rutinerad — eller var, innan hon drog sig
tillbaka med sina millioner efter ett fiasko
som Julia, en prestation som mer verkade
rovfågel än näktergal.
Hon har alltså näbb och klor som kan hugga
kvickt och bestämt mot de fällor den romerska
halvvärlden (enligt Mr Williams) så gärna
sätter upp för bedagade millionöser. Mrs
Stone har levat trygg i skydd av scenens ljus.
Hon har aldrig älskat — frånsett milda
moderskänslor för framlidne Mr Stone. Hon har
alltid begagnat sig av skönhetens rätt att skriva
sina egna lagar och inte tänkt över den saken
förrän nu, när privilegiet upphört. Förfaret
avvisar hon dock alla unga romare som främst
attraheras av den gröna färgen på hennes
dollarsedlar, tills hon slutligen ger vika för
gigo-lornas blomma, den sköne Paolo. Hans fina
färgsinne när det gäller sedeltryck kan dock
inte helt tillfredsställa den kloka damen, trots
att hon börjar bli ett viljelöst offer för sina
sinnen, och efter en sprakande Williamsk
uppgörelsescen är hon ensam igen, även i fysisk
bemärkelse. Men inte länge. Ur det romerska
mörkret nedanför hennes terrass lösgör sig en
dolsk lazzaron, vars ogenerade anbud länge
skrämt och lockat henne och palatsets nycklar
faller för hans fot. Mrs Stones sent vaknade
lustar drar henne raskt ner i regissörens
dy-pöl, som ser förvillande äkta ut.
Både Williams och Moravia skildrar alltså
kärleksförhållanden mellan de unga och de
övermogna. Luca njuter efter bevisad
manbar-het av att milt, passivt betrakta den värld han
vunnit på nytt. Mrs Stone råkar också in i
passivitet efter historien med Paolo, men för
henne blir den bara en skräckfylld
förlamning. ”Att flyta” heter sista avsnittet i
Williams’ roman. När tillvaron erbjuder tusen
möjligheter kan det vara trevligt att flyta
mellan dem, som Luca, men när den inte har
många kvar blir färden en mardröm.
”Mrs Stones romerska vår” har de
egenskaper vi känner igen från Williams’ senare
pjäser: atmosfär, intensitet, verkningsfull
psykologi med häftiga kontraster. Den har också
skådespelens drag av skickligt, något
melodramatiskt bländverk. Och jämförd med Moravias
vitala och varma känslonärhet blir
sensualismen i Williams’ bok ett tunt maskspel. Men
oron är ju alltid intressant, även om dess
kinder är habilt sminkade.
Åke Runnquist
SKÖNHETEN OCH
MÄNNISKOLIVET
Halldör Kiljan Laxness: Himlens skönhet.
Översättning av Rannveig och Peter
Hallberg. KF:s förlag 1951.
16:—.
En gång i sin tidiga ungdom kom de två
skaldebröderna Olafur Karason och Örn Ulfar,
den naive sångaren och den socialt medvetne
stridsmannen, ihop sig om Skönheten. Örn
försökte pressa sin vän att ta ståndpunkt till
samhället, till den förbannade hålan Svidinsvik,
och Olafur menade att platsen erbjuder en
alldeles enastående utsikt mot fjällen. Lögn,
svarar Örn, ”hela denna tjusande blåhet” är
bara en synvilla; det enda som inte är en
synvilla är människolivet, och människolivet
och skönheten är ”två älskande som aldrig får
mötas” så länge människolivet är ett ständigt
brott. ”Jag är inte rädd för något. Men
ingenting är heller vackert längre.”
Om detta meningsutbyte lämnade Halldor
Kiljan Laxness rapport i ”Sommarlandets slott”,
andra delen av den tetralogi vars två sista
delar nu har givits ut på svenska under den
allra sistas rubrik. Vid läsningen av verkets
första hälft hade man ett intryck av att
Laxness såg på Olafur Karason Ljosvikingur
ungefär som Platon på Homeros: med en
kärleksfull blick, vars vittnesbörd väckte tvekan
hos förnuftet. Laxness gick inte så långt som
till ett avståndstagande, han framställde
Olafur som offer och reiner Tor medan Örn
skymtade som hjälten, befriaren vars tid ännu
inte var kommen. I ”Skaldens hus” — seriens
tredje del — fördjupas denna symbolik på ett
utomordentligt sätt, varefter den sprängs.
Laxness låter sin känsla segra; det som sedan
händer i ”Himlens skönhet” kunde möjligen
beskrivas så, att han inom Olafurs gräns
erövrar Örn åter. Först när man nu har
möjlighet att läsa samtliga delar i en följd, får
de sin rätta betydelse och hela verket får sina
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
