Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rätta, mycket märkliga proportioner. Den
underbara jämvikt mellan ironi och lyrik,
mellan grotesk och vision, som från början bar
upp Laxness’ berättarkonst, verkade tidigare
alltför entydigt förankrad i en dogmatisk lära
om människan och samhället: man kunde helt
enkelt inte låta bli att undra hur han skulle
klara det hela om han ställde lidandet, det
ständiga brottet, under en annan synvinkel än
den (otvivelaktigt bekväma och således
brukbara) marxistiska.
Tetralogins senare hälft ger svaret. Man kan
naturligtvis läsa detta verk på många sätt,
som en hyllning till den isländske
allmogeskalden — en ännu inte helt utdöd art — eller
som ett minnesmärke över Atlantöns mycket
fattiga, eller på något annat och mera speciellt
sätt. Men den allmännaste, mest givande och
(troligen) för Laxness själv giltigaste
läsningen är den, som i romanen ser en dikt
om den ”etiska” och den ”estetiska”
människan. Frågeställningen är ju äldre än gatan,
vilket inte hindrar att den alltid är aktuell
och att den är speciellt aktuell för en diktare
av Laxness’ ungefär lika utåt- som inåtvända
typ. Men den har av så många intelligenta
neurotiker behandlats enligt
uteslutningsprin-cipen, att en mera oförvillad syn på den har
kommit att betraktas nästan som någonting
mindre passande, som en relativistisk
undanflykt eller en rationalistisk overklighet.
Ute-slutningsprincipen betecknar enligt
Kierke-gaard, som får sägas ha levt sig in i den, ”ikke
naermest Valget mellem Godt og Ondt, det
betegner det Valg, hvormed man vad ger Godt
og Ondt eller udelukker dem”; och utanför
detta val finns bara ”Indifferentsen”, som är
det estetiska. Den motsatta principen, den som
alltså inte är riktigt fin men som skamset
föredras av den oförvillade, innebär att man inte
hypostaserar ihop ett system av metafysisk
godhet, ondska osv. och tvingar sig i relation
till det, utan att man har sina konkreta
värderingar •— som delvis är beroende av ens
skapnad — och beter sig därefter. Då förlorar
konstruktionen enten-eller sin värderande
innebörd: ”etik” och ”estetik” (eller vilka
begrepp man nu använder) blir likaberättigade,
förutsätter varandra och stöder varandra, och
är på sitt högsta plan bärare av
komplementära visioner.
Med en auktoritet, som endast kan kallas
suverän och befriande, genomför och gestaltar
Laxness ett sådant synsätt från plan till plan.
Han sätter sin värld i en skönare jämvikt än
någon kunde ana, och rimligen borde han
därmed kunna ge en hälsosam lektion både åt
den teologiska och den socialistiska etikens
valmän. Så underliga uttryck som trosbehovet
tar sig i vår underliga tid, är Laxness’
balansstycke i detta verk en mänsklig och
konstnärlig bragd.
Den skönhet som Olafur Karason en gång
talade om var en flyktväg och ett ungdomligt
svärmeri. När ”Skaldens hus” börjar är han
23 år och hör samma ”röst” som förr. ”Det
var bara den skillnaden att när han var barn
trodde han att han visste vem den var, och
att han förstod den, och gav den namn, men
ju förståndigare han blev desto svårare hade
han att förklara vem den var, eller förstå den,
han kände bara att den kallade honom bort
från andra människor och från livets plikter,
dit där den härskade ensam.” När han dras
in i de sociala striderna i Svidinsvik — av
Laxness skildrade med en obeskrivlig förening
av farshumör och patetik — börjar han ana
vad den för tillfället namnlösa rösten kallar
honom till. Han börjar tro att skalden är
”världens känsla” (med en annan term,
iden-tificator): ”Den dag då världen har blivit
god, slutar skalden känna smärta, men inte
förr. Men på samma gång upphör han också
att vara skald.” Under ett nytt samtal med
Örn Ulfar — vid sitt barns dödsbädd —
tvingas han åter in på definitioner och
namn-givning. I stället för skönhet säger han nu
kärlek, och kärlek blir detsamma som
medkänsla. Örn misstror också kärleken: den
jämrar sig vid anblicken av en människa, som får
ett öga utstunget, men tiger när mäktiga
lögnare förblindar hela folk. ”Kampen för
rättvisan är det enda som ger människolivet en
förnuftig mening”, säger han. Men Olafur
saknar inte motargument. Fiat justitia ... Det är
en devis för dårar. Rättvisan är ”en kall dygd”,
vars seger inte lämnar kvar mycket att leva
för. Ty människan ”lever först och främst
på sin ofullkomlighet och för den”.
Det är sakens kärna. Där kan
världsförbätt-raren och diktaren aldrig mötas — men de
kan förstå sin samhörighet: ”avståndet mellan
dem är mystiskt och otroligt, höjt över det
märkbara, oberoende av yttre proportioner,
och dock äro de båda ofrånkomligen varandras
förutsättning, två poler”. Litet senare talar
Örn Ulfar på ett folkmöte om frihetens idé,
som kanske inte är någon särskilt märklig
idé men som inte kan utplånas så länge det
finns en bunden människa i världen; och som
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
