Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inte heller kan besegras, därför att segern
är ”livets ofrånkomliga lag”. Det heter att
skalden inte kände igen sin vän: Örn var ”den
mänskliga harmoniens natur, opersonlig,
obunden och överjordisk, höjd över stund och
plats”. I detta ögonblick befinner sig den ena
idén, den ena förutsättningen, på sitt visionära
plan. Med en symbolik, som vore alltför tydlig
om den inte hade så stora poetiska egenvärden,
förenar Laxness nu Olafur med en flicka som
”förkroppsligar allt det ädlaste i jordelivet”,
”framtidslandets dotter, flickan med fanan,
Frihetens Levande Symbol”. En natt äger han
henne, några timmar är ljuset hos honom —
sedan kommer den stora vändpunkten, då han
drivs tillbaka till fångenskapen ”hos dem som
har det svårt”. ”Skaldens hus” slutar med att
Olafur återvänder till sin hysteriska,
outhärdliga fästmö, drar västerut över fjällen
tillsammans med henne, lämnar allt kvar.
Kanske man kan tala om ett val. Men
medlidandet är utanför gott och ont, och likväl
”Indifferentsens” motsats. Och valet är inte
”etiskt” — Olafur stannar utan tvivel vid ”det,
hvorved han umiddelbar er det, han er”. Han
stannar vid ”kärleken” och vid den lag som
för honom är ofrånkomlig. Så får han
”skönheten” tillbaka, den ”himlens skönhet” som
till slut är kvar efter de följande årens alla
lidanden och förödmjukelser (som kommer
att omfatta t. o. m. en tukthusvistelse). Också
han når visionen, en värdeupplevelse som inte
är mindre ”obunden och överjordisk”, inte
mindre triumfal än Örn Ulfars, och som —
över ett ”mystiskt och otroligt” avstånd — är
på en gång dess motsats och dess villkor:
”Länge trodde jag att skönheten bara var
diktarnas dröm. Jag trodde att skönheten och
människolivet var två älskande som aldrig kan
mötas. Så länge du tror det är allt
förhållandevis enkelt. Du kan uthärda vilken misshandel
som helst; vilken fängelsehåla som helst,
mörker och köld skadar dig inte; skönheten hör
inte hemma på jorden. Men en
högsommarkväll i vita dimmor, med strömmande vatten
och nymåne, då upplever du detta under, som
inte ens tillhör materien och inte är besläktat
med förgängligheten fastän det uppenbarar sig
i mänsklig gestalt; och alla ord är döda; du
hör inte längre hemma på jorden.”
Det framgår inte hur långt Laxness vill
utsträcka undrets ojordiskhet. Slutet kan
innehålla en ”platensk hemlighet” men behöver
inte göra det. Olafur Karasons vision kan vara
en vision vid den yttersta gränsen; också den
lungsjuke Örn Ulfars vision kan vara det.
Balansen går inte förlorad. ”Och skönheten skall
ensam härska” — det är den sista raden.
Gäller den människolivet eller tystnaden efter
människolivet? ”Himlens skönhet” är dikt,
stor dikt, därför behövs inget svar, riktigare:
därför måste svaret förbli implicit, exaktare:
därför är svaret implicit i spänningen mellan
de två förutsättningarna, de två polerna. Sällan
mötte man en större och renare spänning.
Bengt Holmqvist
SPEGLAR — SEMAFORER
Cora Sandel: Carmen och Maja och andra
noveller. Översättning av Ann-Mari
Lindberger. Forum 1951. 12:50.
Samma år som BLM startade och det blev
straffbart att ställa ut checker utan täckning
debuterade Aurell, Ekelöf och Piraten som
författare. Det var 1932, kreugerkraschens
och den stora socialdemokratiska valsegerns
år; det svenska nazistpartiet annonserade efter
S. A.-män, dock inte i Johan Almqvists då
blomstrande nakenkulturella blad. Mycket
hände det året, inte minst inom vår litteratur.
Förutom de nämnda debutanterna framträdde
Harry Martinson för första gången som
prosa-tör med ”Resor utan mål”, Agnes von
Kru-senstjerna fullbordade ”Porten vid Johannes”
och ”Älskande par”, Diktonius gav ut ”Janne
Kubik”, Eliot introducerades i Spektrum med
”Det öde landet”, Faulkner presenterades för
första gången för svensk publik i BLM etc.,
etc.
I norsk litteratur hände inte riktigt lika
mycket. Men Björnson firade
hundraårsjubileum och hans samlade skrifter gick ut i en
enorm upplaga och Sigrid Boo väckte på nytt
en slumrande småborgerlighets bokintresse
med romanen ”Selv i tider som disse”, som
snabbt fann många tiotusentals köpare. Sigrid
Undset utgav den mastiga tendensromanen
”Ida Elisabeth”, Sandemose den föga
uppmärksammade ”Klabautermannen”, Nordahl
Grieg skrev om ”De unge döde”, Gunnar
Lar-sen debuterade — och Cora Sandel, ”Alberte
och Jakobs” författarinna, publicerade ett
nytt knippe historier: ”Carmen og Maja og
andre noveller.” — Det är denna vid första
utgivningen föga uppmärksammade samling,
som efter en senare reviderad upplaga nu
utges i Ann-Mari Lindbergers i stort sett goda
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
