Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
-översättning av Cora Sandels ambitiöse svenske
förläggare.
Även en stor beundrare av Cora Sandels
författarskap kan gå till läsningen av denna
bok med en viss tvekan. Novellsamlingar är
ofta mellanböcker, hopplock av
tillfällighets-och brödskriverier. Och har en novellbok fått
ligga oöversatt i nära tjugo år, medan
mestparten av författarinnans övriga produktion
överflyttats till vårt språk, tycker man sig ha
anledning till en viss misstrogenhet. Men redan
då man läst tre rader blir misstrogenheten
misstänkt och börjar huka, och snart har den
slunkit ut i novemberkvällen — bort härifrån,
det är dess mål. Beundran kommer i stället.
Stilistiken är mestadels lika ren, kärv och
nyansrik som ett nyskurat ekgolv och de enkla
av många brukade och missbrukade motiven
presenteras ofta så fräscha som en Askunge i
nystruken bomullsklänning.
Carmen förekommer varje dag på sextåget.
Lördagar på tretåget. Carmen arbetar på
fabrik eller syateljé, förmodligen fabrik.
Vacker är hon inte. Hon är som en ung häxa,
och värre än vacker. När hon skrattar sitter
man som fjättrad och stirrar på hennes mun,
-detta underverk av friskt blod och
tandsubstans. Hon rör sig ledigt, självmedvetet,
svajande och lätt som till dans. Men en dag vill
djävulen roa sig och låter Carmen komma
insvepande på ett femtåg, den charmfria Majas
och hennes bleke snälle fästmans tåg, där de
sitter och tummar på sin lilla oprövade lycka.
Fästmannen vänder sig om vid Carmens skratt
— och räddhågan gör en plötslig dykning ner
mot Majas axel. Sen är den lyckan inte mer
värd än ett filosofiskt särtryck i händerna på
en destruktiv sexåring. Carmen, äventyret går
vidare. De enkla bilderna griper med
obönhörlig logik precis in i varandra och man
kan läsa om denna kusligt säkra novell
åtskilliga gånger och för var gång bli alltmer
imponerad. Och man tycker att på den borde kunna
göras en dokumentärfilm att användas vid
psykologilektioner.
Av den klassen är förstås inte alla
novellerna, men Cora Sandels förmåga att skapa
atmosfär och gestalter vittnar alltid om den
benådade diktaren, och hennes konstnärliga
balans är nästan alltid oerhört stark (bara en
gång sviker den henne här: i slutet av
novellen ”Stolar och bord och bäddade sängar”,
där man förbluffas av en grov banalitet). Sin
största styrka har hon ju alltid visat i
kvinnoporträtten, i den djupt insiktsfulla skildringen
av kvinnoöden — i synnerhet då det gällt hårt
prövade och märkta kvinnor. Här finns en
rad sådana fascinerande porträtt, alltifrån de
okuvliga till de hjälplöst ramponerade: Änkan
som efter ödets hårda törn gör sig redo att
på nytt tjäna livet; den unga fattiga
prostituerade, för vilken ordet Trogen är ett lyxord,
och som huttrande i kylan några steg från sin
frysande vän ser på en bra vinterrock och
tänker: att ha en sån att stampa på; den
av-dankade, verklighetsförnekande
skådespelerskan, som vägrar att tömma ens den minsta
av alla erbjudna bägare med likgiltighetens
gift, som inte inser att allmosor ej är till för
glädje och som obevekligt hastar från
förnedring till förnedring. — Männen finns förstås
också med, oftast säkert fångade även de: den
sängsugne trolöse dansbanekavaljeren; den
ignorante maken; den av
penningbekymmer-skrivhämningar förlamade författaren, som
kommit till den punkt då allt är otillåtet, och
det enda tillåtna omöjligt, och för vilken all
framtid tycks hänga på kaminvärmen. Och så
barnen: de omedvetna, trygga; den
försummade och bortklemade Evelyn, blint
sträckande sig efter en ynnest, som ett litet ogräs
efter solen ...
Cora Sandel sänker sig djupt ned i de
människor hon skall skildra. Ser med deras ögon,
känner med deras händer, smakar med deras
tunga och gom. Noga aktar hon sig för att
själv tala genom deras mun; hon hänger inte
på sina personer den kunskapers och insikters
schal hon själv förvärvat. Så undgår hon
ljus-bruten moralism och oäkta sentimentalitet.
När hon själv vill kommentera berättelsen
stöter hon med jagstaven och talar med neutral
röst. De speglar hon som författare arbetar
med är inga trollspeglar, de är helt vanliga.
Men deras verkan understöds av en samtidig,
sällsam djupbelysning. Hennes personer
hutt-lar väl med helvetet ibland, de också. De ber
väl även de stundom någon makt att giva dem
oändlig kärlek —- godhet, utan borgen,
femhundra statsobligationer eller aktiemajoriteten
i ett rederi. De är enkla, men deras öden blir
inte enkla — de reflekteras mot varandra. Och
mot naturen: en blå gryning, stammar och
staket i silhuett mot snön, ett lätt flätverk av
skuggor över den, havets glitter eller skum,
ljuset kring en hängbjörk. Tillsammantaget
blir det en levande och ganska omfångsrik bild
av vårt erbarmliga och rika liv.
Speglar är de, och semaforer, dessa noveller.
De bländar inte, tvingar oss inte ned på
an
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
