Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
givna fält, in i bestämda tunnlar. Men även
tjugo år efteråt och hundratalet mil från
ur-sprungsmilj ön är de orienterande, lär de oss
att känna igen. Kan verka vägledande. Och så
bereder de en litterär njutning.
Axel Liffner
DEN MENINGSFULLA
MENINGSLÖSHETEN
Martin A. Hansen: Lögnaren. Översättning
av Åke Leander. Gleerups 1951. 10:50.
Skenbart har Martin A. Hansen i sin
diktning oupphörligt ändrat riktning, ständigt
överraskat med ny uppsyn. Men i själva verket
vandrar han hela tiden åt ett bestämt håll
och hans skiftande minspel är bara tillfälliga
masker över en grundkaraktär. Han gjorde sin
entré med två omfångsrika kollektivromaner
där han visade sig som en välorienterad men
tungt arbetande samhällsrealist. I de närmast
följande böckerna ”Jonatans Rejse” och
”Lyk-kelige Kristoffer” hade han genomgått en
genomgripande metarmorfos. Där uppträdde han
främst i rollen av filosofisk fantasidiktare som
med en egendomlig blandning av köttig
humor och spetsig skepsis gjorde
moraluppgörelse och livsåskådningsdramatik av folksagor
och pikareskäventyr. I novellsamlingarna
”Tor-nebusken” och ”Agerh0nen” (som rymmer
några av de märkligaste noveller som skrivits i
Norden på senare tid) hade han ånyo
förvandlat sig och lagt av fantasimanteln
samtidigt som han målmedvetnare än någonsin
gick i närkamp med sina problemställningar.
Thorkild Bj0mvig har i sin bok om Martin A.
Hansen visat hur diktaren här övervinner
nihilismen och når fram till ett slags
advents-mystik, ett metafysiskt färgat
försoningsper-spektiv.
Det gemensamma för dessa olika
utvecklingsstadier ligger i revolten mot
utgångspunkten. Utgångspunkten var alltså rationalism
och socialism, revolten betyder följaktligen
an-tirationalism och om inte precis antisocialism
så i alla händelser inriktning mot en hinsides
verklighet med etisk-religiösa förtecken.
Jämsides med denna besvikelsens reaktion på den
moderna tillvarons andliga utarmning och
samhälleliga fiasko går vandringen tillbaka
mot ursprungsmiljön, mot den åldriga
allmogevärld där Martin A. Hansen redan från
barndomen haft så djupa rötter. Inte minst
får denna bondenärhet, denna släktkänsla med
jorden, med årstidernas växlingar, med det
elementära skeendet påtagliga uttryck i hans
senaste bok ”Lögnaren”.
Det är alltså en bok om våren, om islossning
och flyttfåglar, om solvärme och månkyla, om
gryningar och skymningar. Den som upplever
detta naturdrama är den medelålders, lätt
försupne och rätt desillusionerade Johannes Vig,
som är klockare och lärare på det lilla Sandö
ute i västerhavet. Omkring honom står sinnena i
brand, han själv är nära att skaffa sig
brännsår av hettan kring vildrosen Annemari men
hon försvinner och han finner svalka i
kärleksförhållandet till en annan kvinna. Liksom
doktor Clemens i H. C. Bränners ”Ryttaren” (en
bok som ”Lögnaren” för övrigt har många
beröringspunkter med) är Johannes Vig dock
främst inbegripen i en samvetsdebatt med sig
sj älv. Han kan t. ex. ofta anklaga sig för att
maskera sin skuldkänsla bakom skenhelig
hjälpverksamhet. Och han kan framför allt
gripas av ett slags intighetens hybris, en
tomhetens maktkänsla, ja rentav känna sig frestad
av Satan själv.
Hans ödmjukhet inför livsparadoxen och
hans tillit till de enkla tingens läkekraft
kommer honom dock att övervinna sådana
underjordiska lockelser. I hans saktmodiga
filosofgestalt har Martin A. Hansen skapat ett slags
modern evangelist. Det låter kanske
högtidligt men det fina med denna högtidlighet
är i så fall att den förmedlas med en
blandning av självklarhet och självironi som
förtar all patetik. Det är lika beundransvärt
som att diktaren får sin källvattenklara realism
att omärkligt bukta sig som en symbolisk lins:
ön förvandlas till själva det förbiströmmande
livsflödet mot vars väldiga anonymitet
individen bara avtecknar sig som en flyktig skugga.
Men individen kämpar sin lilla strid, sin stora
strid mot tiden, mot utplåningen och när hon
kommer till den yttersta meningslösheten —
då först har hon paradoxalt nog skaffat sig
tillträde till det meningsfullas domän, ”då
ser du att det hela är en valplats där två
makter slåss. Och ett ingenmansland gives inte”.
Det är främst den moralisk-religiösa
konfliktsituationen Martin A. Hansen med enastående
verklighetsskärpa, lyrisk lyster, lysande
språkkonst och lidelsefullt trosgrubbel gestaltat i
sin dagsboksroman.
Carl-Eric Nordberg
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
