Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
INTERNATIONELLA
NOVELLER
Thomas Dinesen: Syrenbusken. Översättning
av Gerd Lilliehöök. Gebers 1951.
13:50.
En lastångare strävar sakta genom Röda
havet någon vecka före jul år 1928. Ombord
sitter sex herrar, som om kvällarna berättar
historier för att fördriva tiden. Det är
innehållet i Thomas Dinesens ”Syrenbusken”. —
Det kan hända, att det finns läsare, som när
de har kommit igenom de tre första
berättelserna, får lust att säga ”Nå vad var det för
märkvärdigt med det då?” — alltsamman
verkar så välkänt, så trivsamt — litet afrikansk
trolldom, litet arkeologiskt spökeri, litet
spiri-tism eller vitalism eller vad det nu må kallas
— John Russel, W. F. Harvey, Edward Lucas
White, kultiverad anglosachsisk äventyrs- och
spökberättelse. Men den som tänker så och
som lägger undan boken halvläst, den bedrar
sig själv på mandeln i gröten. Ty det är först
under den fjärde berättelsens lopp, som det
börjar bli klart hur väl individualiserade de
tre första berättarna egentligen var, den
sirligt senile franske översten, den enkelt
fun-tade skotske kaffeodlaren, den hederligt
rättframme engelske ingenjören. Det är kanske
också först under den fjärde berättelsen, som
läsaren riktigt blir varse, hur landskapen redan
tidigare börjat leva runt omkring de diktade
figurerna, leva i breda, suggestiva penseldrag.
Och det är först i den fjärde berättelsen, som
den verkliga ondskan och den verkliga skräcken
gör sitt intåg. När sedan den amerikanske
magnaten tystnat och den trygge holländske
sjökaptenen tagit vid med sin nyktra och
sakliga men latent brinnande berättelse om hur
barken Capella i rykande snöstorm slungas
över Atlanten och om hur den beskedlige
styrman King drives till vansinne och en förfärlig
död av den lille matrosen Nobbys vitglödande
hämndlystnad, då torde nog kritikens vapen
ha glidit ur de flesta läsarnas händer. Och
den som inte besegrats då torde knappast
undgå att erkänna sig besegrad, när det i en
liten finurlig epilog efter den sjätte berättelsen
uppenbaras, att de tre första berättelserna
endast var substitut, ord, som tjänade till att
dölja de torterande tankar, som i berättandets
ögonblick behärskade berättarna. — Och ändå
är den kritik, som kan riktas mot
”Syrenbusken” av ganska vägande slag. Författaren
har tydligtvis varit generad av att klä sina
tankar i en språkdräkt, som han inte känner
sig fullt hemmastadd med — konstruktionen
i berättelserna går ibland litet väl mycket i
dagen —■ och det övernaturliga blir ibland
litet i överkant övernaturligt.
Kanske kräver anständigheten, att
recensenten för ren informations skull talar om för
läsarna, att Thomas Dinesen är bror till Isak
Dinesen. Men släktskapen märks inte som
något slags litterär påverkan, endast som en
gemensam genomkultivering. Och då det i den
sjätte berättelsen uppträder en ung finsk flicka,
som inte kan känna vare sig fruktan eller
medlidande alltsedan den dag 1918, då hon
sett sin far, sin mor och sin syster mördas,
och då hon själv fått sina fötter sönderbrända
och förstörda, då tycks det inte heller
föreligga någonting annat än en gemensam
psykisk disposition. Kanske också något av en
gemensam psykologisk upplevelse. Ty när den
unge norske författare, som berättar den
spröda, pärlemorskimrande, liksom av
älvahänder sammanknutna historien om flickan
under syrenbusken, plötsligt får klart för sig,
var den väg går fram, som skall föra honom
till hans döda älskade, då ursäktar han sig
inför sällskapet med att han vill vara ensam,
det är så många saker han skall göra medan
han ännu kan använda sina fötter — ”innan
de skall stickas i elden” — och detta är ingen
blixensk tanke, även om den är en tanke, som
för bud från så stor litteratur som Kerner och
Conrad Ferdinand Meyer. Och även om den
liksom Karens Blixens noveller för tanken på
Bibeln när den väcker upp reminiscenser av
några högtidliga ord om sammanvuxenheten
genom en lika död, som skall föra till
sammanvuxenheten genom en lika uppståndelse.
Det kan riktas kritik mot Thomas Dinesens
”Syrenbusken”, men den är underhållande och
den har ett värde, som går långt utöver
under-hållningsvärdet. Den svenska upplagan är en
i förhållande till det låga priset förvånansvärt
vacker bok, papper och tryck är oklanderliga,
och Einar Forseths teckningar har just den
rätta touchen av spöklik skönhet.
Elisabeth Tykesson
OM FRANSKA
FÖRFATTARE
Hugo Kamras : I franskt sällskap. Gebers
1951. 12:75.
Hugo Kamras har bakom sig en
essaysamling, där litterära synpunkter lär ha vävts
sam
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
