Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man med hippologiska. Jag har inte läst den
men måste erkänna, att jag ställer mig lite
frågande till själva blandningen. Oblandat
litterära är däremot de studier över franska
samtidsförfattare som Kamras nu har buntat
ihop till en liten fin och välputsad volym. De
diktare som behandlas, ofta under diskussion
med franska kritici, är Giraudoux, Cocteau,
Anouilh, Salacrou, Montherlant, Jouve och
Julien Green; ett litet påbröd är
Herriot-recensionen. I inget av fallen är det frågan
om porträtt i helfigur. Essay isten väljer ut ett
antal verk och motiv som roar och intresserar
honom och uppehåller sig vid dem, med
förbigående av verk, idésammanhang och
miljökulisser som kanske är lika väsentliga, men
som han alltså av någon anledning inte har
brytt sig om. På det viset har det kommit ett
improvisatoriskt tycke, ett drag av behagfullt,
någon gång lite självbehagligt godtycke över
studierna. Om de genomgående är lätta och
flyktiga så är de i gengäld säkra i handlaget
och värderingen och uppburna av en förfinad
smak. Essay isten går däremot inte på djupet,
förlorar sig inte i inträngande analys eller
systematisk genomgång av en produktion, och
att göra en författare allsidig rättvisa tycks
vara Kamras mindre angeläget än att själv
vara road och därigenom roa andra. Det är
naturligtvis fullt legitimt, men det hör
samman med denna lätt eskapistiska inställning,
att han gärna glider över det som är
obehagligt, till exempel de brutalt reaktionära,
fascistiska och sadistiska inslagen hos Montherlant.
Vad man kanske främst saknar i de lättlästa,
fyndigt turnerade essayerna, är den
undervegetation av extrakunskaper, som gör sig så
bra och ibland ter sig oumbärlig i kulturella
landskapsskisser från utlandet som dessa.
Kamras har med påtagligt utbyte studerat en rad
moderna franska skribenter men äger tydligen
inte någon intim förtrogenhet med franska
kulturtraditioner och fransk idéhistoria. Det
framgår framför allt av den mer än lovligt
tunna studien över Herriot, som bara
refererar dennes ålderdomsgråa och torra memoarer.
Kamras har måhända förbisett, att Herriot
tjugo år tidigare skrev en självbiografisk bok
av långt större friskhet och vida mer
upplysande, ”Pourquoi je suis radical-socialiste”
(1928), att hans bok om École Normale ger
en enastående inblick i hans och hela den
franska radikalismens inre historia, och att
Renans ungdomsverk från 1848, ”L’avenir de
la Science”, som utsändes 1890, verkat
bestäm
mande på hela hans utveckling. Herriots
yppersta essayer återfinner man i samlingar som
”Dans la forét normande” (1925) och ”Sous
1’olivier” (1930), men inte heller om dem har
Kamras något att förmäla. Anouilh var kanske
inte riktigt så okänd i Sverige år 1947, då
Kamras först publicerade sin uppsats, som han
vill göra gällande; ”Antigone” hade framförts
av radioteatern i januari 1946 och i anslutning
därtill presenterades Anouilh också i pressen.
Men dessa inpass får inte tagas för annat än
vad de är, krumelurer i marginalen, ditritade
under en läsning, som skänkt mig både glädje
och behållning och som därför bör kunna
bjuda liknande själaspis även åt andra älskare
av fransk litteratur.
Holger Ahlenius
DOGMER ELLER SLARV
Dorothy L. Sayers — Robert Eustace:
Handlingarna i målet. Översättning
av Sonja Bergvall. Bonniers
1951. 12:50.
Dorothy L. Sayers: Tro eller kaos?
Översättning Daniel Andreae.
Diakonistyrelsen 1951. 5:50.
”Om man inte kan ge folk en enkel formel
som botar alla mänsklighetens plågor och
förklarar skapelsen, så säger de att man inte kan
sitt jobb”, klagar en naturvetenskapsman i
”Handlingarna i målet”, och hans
studentkamrat, som har blivit präst, svarar: ”Jo, men om
kyrkan ger dem en serie formler för just precis
det ändamålet, då säger de att de inte vill
ha formler eller dogmer, bara
människovänlighet och vackra stämningar.”
Detta skrev Dorothy Sayers 1930; under det
sista kriget slutade hon alldeles att skriva
detektivromaner och ägnade sig åt att i
föredrag och artiklar utveckla ovanstående sorts
tankar. Diakonistyrelsen har nu översatt en
av hennes teologiska böcker, och Sonja
Bergvall har översatt detektivromanen från 1930.
Att den senare fått vänta så länge är inte så
svårbegripligt — bl. a. saknas Lord Peter i
den, vilket för varje Sayersbeundrare ju är en
kännbar förlust. Det hindrar inte att den är
både bra och rolig, om man nu en gång har
accepterat det sayerska idealet för en deckare,
där man vanligen rätt snart upptäcker
mördaren men får fundera länge på hur han bar sig
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
