Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sammanfördes han med en klärvoajant. Av allt
att döma tillhörde denne de mer framträdande
representanterna för sitt skrå, ty det utlåtande
han gav hade följande lydelse: ”Inom kort
skulle jag göra en lång resa, varefter jag
skulle mottaga ett högre befäl än något jag
dittills innehaft, och föra en armé till seger.
Efter att ha blivit föremål för hyllningar,
skulle jag självmant lämna denna höga post.
Det skulle dock ej dröja länge förrän ett
viktigt uppdrag förde mig västerut till två stora
länder, där mina ansträngningar skulle krönas
med framgång. Från denna resa skulle jag
återvända i högre ställning än vid avfärden,
men också nu skulle ett maktpåliggande
uppdrag bli av kort varaktighet. Många år senare
skulle jag än en gång stiga mycket högt.”
Det är möjligt, att den gode klärvoajanten
i verkligheten inte uttryckte sig fullt så exakt.
Det mänskliga minnet har en stor förmåga
att omtyda och omtolka. Men i varje fall, på
ett mer exakt sätt kan Mannerheims
levnadsöde inte sammanfattas. Han gjorde sin långa
resa till Finland. Han blev skaparen och
överbefälhavaren för det fria Finlands armé och
han förde den till seger. Han avgick och reste
till London och Paris för att verka för
Finlands sak hos segrarmakterna. Han kom hem
som riksföreståndare. Många år senare — när
vinterkriget kom — steg han än en gång
mycket högt.
Mannen bakom denna märkliga karriär
skildrar i sina ”Minnen”, vars första del nu
utkommit, sitt levnadslopp från den dag år
1886, då han relegerades från Finska
kadett-kåren, fram till år 1931, då han efter ett
decennium i relativ tillbakadragenhet tillträdde
posten som ordförande i Finlands försvarsråd
och därmed designerades att vid krig än en
gång föra överbefälet över den finländska
krigsmakten. Av dessa 45 år tillbringade han
30 i rysk tjänst, han deltog i rysk-japanska
kriget, företog en äventyrlig
forskningsexpedition genom Centralasien och Kina, och
kämpade redligen för tsaren under första
världskriget. När han i december 1917 återvände
hem och efter endast en månad utnämndes
till överbefälhavare för det fria Finlands
stridskrafter i kampen för frigörelsens fullbordan,
var det inte bara en överlägsen militär
kapacitet som därmed ställdes till den nya statens
förfogande. Det skulle snart visa sig, att de
många åren i stormaktstjänst hade givit
honom en internationell orientering, en
stats-mannamässig klarsyn, som gjorde honom
åt
skilliga huvuden högre än de finländska
hemmapolitikerna.
I deras krets tedde han sig som en
främmande fågel. Han hade inte som Svinhufvud
och dennes medarbetare varit med i det
nationella motståndet mot russifieringspolitiken
— när Svinhufvud 1914—17 satt deporterad
i Sibirien kämpade Mannerheim i deportörens
tjänst; medan de finländska motståndsmännen
av yngre generation sökte stöd i Tyskland och
utbildade sig i tysk militärtjänst, förde han
krig mot centralmakterna. Det var därför inte
underligt att det skar sig från början; ett hett
temperament bryter igenom stilens karga
uttrycksfullhet när Mannerheim berör sina
relationer till Svinhufvud et consortes. Det
förekom åtskilliga manövrer bakom
överbefälhavarens rygg. Denne hade satt som villkor för
att åta sig överbefälet, att regeringen icke fick
anhålla om väpnad intervention från Sverige
eller Tyskland, men löftet sveks. Sedan den
vita armén rensat norra och mellersta Finland
fick Mannerheim en dag ett
telefonmeddelande, att tyska krigsledningen på finska
regeringens anhållan lovat att intervenera. Den
gången höll Mannerheim god min. Men det
skulle bli värre. Två veckor efter att han
avtackats vid segerparaden i Helsingfors
från-trädde han sitt befäl och lämnade landet.
Konflikten hade till mindre del
inrikespolitisk bakgrund. Regeringen planerade
mass-rättegångar mot de besegrade och diskuterade
t. o. m. att sända de utsvultna fångarna till
Tyskland som arbetskraft. Mot detta förde
Mannerheim moderationens talan: man fick
inte underblåsa bitterhet och hat, det gällde i
stället att överbygga den klyfta, som efter
kriget skilde folket i två läger. Det som gjorde
brytningen definitiv var emellertid
utrikespolitiken. Regeringen arbetade energiskt på att
binda Finlands öde vid Tyskland. Man
föreslog att officerare av annan nationalitet än
finsk och tysk skulle hemförlovas — ett
förslag som hade sin spets riktad mot de svenska
frivilliga. Mannerheim påtalar ”det ovärdiga i
att utan motivering avskeda dessa våra vänner
och vapenbröder, vilka i ingen händelse kunde
anses stå mer främmande för oss och finska
förhållanden än de tyska officerare man stod
i beråd att anställa i samråd med Oberste
Heeresleitung”. Avgörandet föll när
Mannerheim fick klart för sig, att regeringens avsikt
var att ställa den finska krigsmakten under
tysk ledning. Ingen kunde väl föreställa sig,
förklarade han inför regeringen, ”att jag nu,
792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
