Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
efter att ha stampat en armé ur marken och
fört nästan outbildade, bristfälligt beväpnade
och utrustade trupper till en seger, som
vunnits tack vare den finske soldatens kampanda
och officerarnas skicklighet och hängivenhet,
skulle finna mig i att med min namnteckning
förse de order, som den tyska
militärkommissionen ansåg behövliga. — Jag har endast att
tillägga, att jag i kväll nedlägger befälet och i
morgon reser utomlands.”
Men Mannerheim skulle få sin revanche.
Regeringen fortsatte på den väg den utstakat,
blind och döv för krigsutvecklingen söder om
Östersjön. Den 9 oktober 1918 — precis en
månad före det tyska kejsardömets
sammanbrott — valde lantdagen prinsen av Hessen till
Finlands kung. När fiaskot för den
Svin-hufvudska politiken var uppenbart blev det
Mannerheims uppgift att rädda vad som
räddas kunde; hans mission till London och Paris
krönte hans avgörande insats för skapandet
av ett fritt och självständigt Finland och
bidrog dessutom i hög grad till att ge
Ålandsfrågan en för Finland förmånlig lösning.
Under sin utländska resa nåddes han av ett
telegrafiskt meddelande, att Svinhufvud trätt
tillbaka som innehavare av högsta makten och
att han själv utsetts till Finlands
riksföreståndare — precis ett år efter sin hemkomst från
bolsjevikrevolutionens Ryssland. ”Av de
tillfällen till revanche livet bjudit mig”, skriver
Mannerheim, ”står detta som det mest
frap-panta — att väljas till rikets överhuvud på
förslag av samma regering, som genom sin
illojala hållning drivit mig i landsflykt efter
det befrielseverket fullbordats under min
ledning.”
Mannerheims skildring av 1920-talets
händelser är av mindre historiskt intresse men
ger klarare konturer åt det personliga
porträttet. I Mannerheims personlighet möter man de
karakteristiska dragen hos en hög militär av
hans generation: utpräglad politisk
konservatism, misstro mot parlamentarism och
demokrati, benägenhet att bedöma politiska
åskådningar nästan uteslutande efter deras
inställning till försvaret. Men där finns också
något annat, och det var detta andra som
gjorde den gamle ”marsken” till Nordens
kanske märkligaste statsman i modern tid:
realistisk klarsynthet, en skarp blick för de
utrikespolitiska sammanhangen, en säker uppfattning
om det politiskt möjliga. De egenskaperna
skulle än en gång, en kvarts sekel senare,
rädda landet från följderna av en provinsiellt
begränsad och starkt känsloladdad politisk
orientering: när utvecklingen under andra
världskriget hotade Finlands bestånd som
självständig stat.
Lennart Hirschfeldt
EPIKURÉ I NATUREN
Björn von Rosen: Om djur och annat.
Bonniers 1951. 13:50.
”Om djur och annat” skriver Björn von
Rosen på ett sätt som gör en debutläsare av
hans böcker både förtjust och förtvivlad.
Förtjust över den alltigenom ogrumlade njutning
som dessa jakthistorier, djurporträtt,
naturstudier och pipröksmeditationer erbjuder,
förtvivlad över ens egen försumlighet att inte
tidigare ha stiftat denna angenäma bekantskap.
Björn von Rosen har givit sin bok en
opretentiöst vidlyftig titel och den innehåller också
litet av varje. Men den svävar aldrig ut, blir
aldrig mångordig och långpratig. Författaren
har på ett ytterst tilltalande sätt lärt sig en av
de svåraste konsterna: koncentrationens. Han
har inte ljutit så många andra naturskildrares
estetiska kvävningsdöd: inte gått ned sig i
lyriska stämningssj öar och inte drunknat i
romantiska orddjungler. Det han berättar om
har alltigenom det självupplevdas,
genomtänktas och känslobalanserades prägel.
”Jägarupplevelsernas tyngd kan man nu en
gång för alla inte konstatera på en vanlig
hushållsväg”, säger författaren på ett ställe.
Förvisso inte och den våg han själv använder är
också utrustad med de svåranskaffade vikter
som behövs för att fastställa den subtila
gradskalan hos dofter, färger, rörelser, ljud. Inte
minst behärskar han de akustiska
mätinstrumenten. Det är exempelvis inte allom förunnat
att med hörseln blixtlj usfotografera de
artistiska nivåskillnaderna i taltrasten och
koltrastens koloraturarior eller att lyssna sig in till de
raffinerade övergångarna i rödhakens
dygns-repertoar. I sådan musikkritik förenar sig
vetenskapsmannens fakticitet med poetens
inlevelse: den exakta upplysningen blir i sig själv
ett estetiskt värde och samtidigt tjänar den
lyriska upplevelsen en saklig iakttagelse.
Samma växelspel präglar von Rosens
litteraturkritik som blir särskilt uttrycksfull vid
uttolkningen av spårsnöns mångsidiga antologi.
Där blandas mårdens skönskrift med utterns
tjuvpojkskrumelurer, där avlöses ”fasanernas
5 BLM 1951 X
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
