Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
långrandiga epik” av ”tjäderflogets kraftfulla
expressionism”.
Men Björn von Rosen berättar inte bara om
hur det känns att skymningsskj uta beckasiner
i Hornborgasj öns vassöknar eller att vakna
upp i en trollcirkel av ringlande huggormar.
Han kan också snirkla ihop en älskvärd
humoresk om sydfranskt småstadsliv. Han kan ge
vemodiga stämningsbilder från ett gammalt
minnesekande herrgårdsstall. Han presenterar
insiktsfulla kommentarer om passioner och
problem hos pipälskarna, detta lej onhj ärtade
släkte av vilket — som han helt riktigt påpekar
— ”härförare, grafiker och taxuppfödare”
skapas. Och i den avslutande miniatyressän
om sensommarsmultronen låter han sin
epiku-reiska livsförälskelse nå ett diskret
vulkanutbrott: ”De är kyliga av daggen, en aning
övermogna men ännu fasta och när jag låter
dem brista sönder mellan tunga och gom
strömmar deras sötma ut som en liten
explosion av försenad ljuvhet över smaknerverna.”
Som ”en champion i sinnesfrånvaro”
karakteriserar sig författaren när det gäller det ädla
schackspelet och det kan ju hända att det är
riktigt. Men då det blir fråga om djur och
natur tycks han snarare vara champion i
motsatsen: i sinnlig närvaro, i nervkänslig
konkretion. När hans bok dessutom är skriven
med elegant balanserad humor och kultiverad
stilkänsla kan man riskfritt rekommendera den
som underhållning av högsta klass.
Carl-Eric Nordberg
KORTARE ANMÄLNINGAR
Ellen Rydelius: Leva randigt. Bonniers 1951.
1950. 19:50.
Få saker blir man så hungrig av som att
läsa Ellen Rydelius’ reseböcker. Sidorna
dryper av underbara rätter från kända och
okända matställen Europa runt. Alla hennes
beundrare till glädje får det härmed meddelas,
att detsamma gäller för hennes memoarer,
vilka bitvis låter som stycken ur ännu oskrivna
reseböcker eller spånor från redan färdiga.
Till en början är det ju fråga om en resa i
tiden, till en spannmålshandlargård i
Norrköping på den tiden då en flicka som tog
studenten var säsongens stora händelse och
firades med en veckas bjudningar i sträck,
sedan hon lyckligt gått igenom provet i
Stockholm. I pojkläroverket i hemstaden ansågs en
kvinnlig privatist nämligen inte lämplig! Så
kommer Uppsala, ett Uppsala som verkligen
för en gångs skull framstår i ett oblandat
romantiskt Ij us och där inga intellektuella eller
personliga desillusioner ännu kraxar kring
domkyrkotornen. Så ett kort besök i Ryssland
före 1914, ett land som nu verkar mer fjärran
än Tibet. Och så Stockholm, som kvinnlig
journalist på Norrtullsligans tid, en tid som
väl antagligen var slitsam, för Ellen Rydelius
inte mindre än för andra, men som i hennes
bok bara låter som ett strålande äventyr. Och
sedan börjar resorna, Rom, Berlin, Paris, och
alla de andra städerna om vilka Ellen Rydelius
har lika mycket att berätta för den som känt
dem i trettio år och för den som just satt sin
fot där, eller kanske aldrig kommit dit och
bara får studera ”Onsdagen”, ”Torsdagen”
och ”Fredagen” på sin kammare... Det
händer författarinnan inte bara lustigheter, det
händer henne också tragedier på vägen, men
alltsammans ingår i det randiga mönstret som
hon älskar. ”Nu har jag lärt mig att de mödor
och besvär man genomlever med tiden blir en
komisk anekdot”, säger hon med en lätt
travestering av Vergilius, och det kan stå som
kontentan av hennes bok. En utomordentlig
samling glada, rörande och ibland — som sagt
—• matnyttiga anekdoter har hon fått ihop av
sitt liv, och en ytterligt charmfull bok har det
blivit av det hela.
Kerstin Anér
Lars Öhngren: 1 väntan på Eva.
Wahlström & Widstrand 1951. 5:75.
Att det fortfarande finns debutanter som
hyllar Hemingway som sitt stora föredöme
visar en av höstens prosadebutanter, Lars
Öhngren. Under fyrtiotalet visade sig ju detta
föredöme ofta förödande: inte så få förväxlade
elevskap med identifikation och uppförde sig
följaktligen som om de ägde samma litterära
helskägg som sin idol fast de bara hade
enstaka fjun på hakan. Lars Öhngren har, skulle
man kunna säga, mustasch. Hans lilla
novellsamling med veckotidningstiteln ”1 väntan på
Eva” är föga märklig men författaren gör sig
inte heller märkvärdigare än han är. Talar
han inte om särskilt angelägna eller
minnesvärda ting vet han i gengäld vad han talar om.
Mest och bäst skriver han om teater och
journalistik. Här är han utan tvekan på
hemmaplan. Han känner jargongen och han
känner miljön och han känner dem som befolkar
denna miljö och använder denna jargong. Där
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
