Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
är den åldrade statisten som spelar parodisk
diva och där är teatereleven som maskerar sin
talanglöshet bakom välplanerad hysteri. Där
är joumalistgänget som inte orkar indigneras
över det sociala apspelet på ålderdomshemmet
och där är reportrarna som tvingas
sensations-vänta på kungens död medan de åtminstone
med ögonen klämmer servitrisen på brösten.
Om sådana sorglustiga personer och
situationer kan Öhngren onekligen berätta med
journalistisk effektivitet: snabbt, snärtigt,
sakligt. Psykologiskt är däremot hans noveller
av mycket ringa specifik vikt. Författarens
människointresse kan närmast karakteriseras
som ett slags uppsluppen likgiltighet (givetvis
med åtskilliga droppar av den sentimentalitet
som i så hög grad hör till). Det heter
belysande: ”Vi drev med hela alltet för resten,
det är ju alltid en metod i den allmänna
galenskapen, fast den snart kan betraktas som
schablon den också.” Som metod är den väl
varken bättre eller sämre än andra men ensidigt
använd blir den mycket riktigt en både tråkig
och pretentiös schablon.
Carl-Eric Nordberg
Yngve Björnstam: Den gyllene stegen. Tiden
1950. 13:50.
Yngve Björnstam skildrade förra året en
pojke på avvägar i ”Dom i ungdomsmål”. Hans
nya roman bygger liksom den förra på ett
verkligt socialfall. Den handlar om en
landsortspojke med en viss ärftlig belastning, men
med en stark vilja att hålla sig på rätt köl i
livet. När han kommer in till Stockholm blir
det dock värre för honom att hålla beslutet vid
makt. Han kommer in på
ungdomskriminalite-tens speciella rekryteringsväg,
expressbyråjob-bet, och råkar in i ett beundrat gäng, där
han snart lockas in på spännande småstölder
för att så småningom definitivt haverera som
efterspanad våldsverkare. Tendensen är
huvudsak i denna bok, som för fram samhällets
princip ”låt gå tills det är för sent” som den
egentliga orsaken till att Edvin alias Svarten
inte lyckas hålla sig undan de kriminella
element, som nu får så lätt spel med honom.
Ung-domsvårdsproblem diskuteras i boken ganska
flitigt, både av socialvårdare och deras objekt,
men till några entydiga åsikter kommer man
inte fram och det är förmodligen typiskt för
svårigheterna — författaren har själv prövat
på den i aktiv socialvård. ”Den gyllene stegen”
är en spännande och lättläst bok av det
halv
dokumentära slaget och den har åtskilligt att
meddela om seder och bruk i den snedvuxna
ungskog som får hjälpa till att fylla ut
begreppet ”storstadens djungel”. Men den skulle
säkert vara bättre om den vore mindre
melodramatisk, både när det gäller en rad figurer i
Edvins omgivning och i fråga om staden som
häxkittel och spindelnät.
Åke Runnquist
Giovanni Guareschi: Don Camillo och hans
lilla värld. Översättning av Ingalisa
Munck. Forum 1951. 10:50.
Berättelserna om kyrkoherden don Camillo
och hans italienska lantförsamling utgör en
mycket roande läsning. I en enkel, levande och
humoristisk stil, som kommer väl till sin rätt i
Ingalisa Muncks utmärkta översättning och
belyses av ypperliga små teckningar, ger
författaren en fryntlig version av det aktuella
politiska och kyrkliga läget i Italien.
Huvudpersonerna i boken är don Camillo,
kommunistledaren Peppone samt don Camillos samvete
som personifieras av Kristusbilden ovanför
altaret. Don Camillo och Peppone är i grund och
botten av samma skrot och korn men tjänar
två olika herrar. Bokens tendens är nog
emellertid att visa att detta egentligen är ett
missförstånd: Peppone är innerst inne en
oförbätterlig katolik, och don Camillo är i högsta
grad en folkets vän. Troligen ger Guareschi
här en ganska slående bild av den italienska
kommunismen i allmänhet — hur röd
italienaren än är, förblir han i regel ändå en
hängiven kyrkans son.
Replikskiftena är i sin koncist träffande
godmodighet ofta alldeles mästerliga. De
kommunistiska klyschorna vänds effektfullt mot
anarkisterna själva, och prästens klerikala tendens
att maskera sin lilla egenkärlek bakom Guds
och kyrkans intressen avslöjas vänligt men
bestämt av Kristus som vid behov nyktert talar
om för sin tjänare att för himlens goda rykte
svarar Gud själv, eller förmanar honom att
hålla Herrens hus fritt från politik. —
Anmärkningsvärt är att dessa Vår Herres
interventioner aldrig stöter den goda smaken och
den religiösa känslan (åtminstone sådana de
förefinns hos en katolik). Författaren tar det
väsentliga i kristendomen med allt tillbörligt
allvar och det relativa med den goda portion
humor som är så välgörande att finna hos just
”allvarligt sinnade” personer.
Gunnel Vallquist
795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
