Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
med tivoli och business och television,
ovetande om den fruktansvärda bakgrunden, om
den politiska korruptionen, blint litande på en
snygg kuliss. Wilder täcker otvivelaktigt en
verklighet men samtidigt något som går
därutöver, till och med för amerikanska
förhållanden. Denna massans dans kring den döende
människan säger någonting bortom filmens
handling. Dumhetens lättsinne inför det
dödliga allvaret firar i denna film en triumf som
endast kan jämföras med folks lättsinniga
engagemang i ett krig som ännu inte har blivit
verklighet för dem, ett deltagande under vilket
de deltagande inte har en aning om vad de
deltar i.
För övrigt är Wilders film stramt och
skickligt berättad, ett perfekt hantverk, men
inte mycket mera. Underligt nog tycks den inte
gå bra — publikens samvete känner sig kanske
obehagligt berört.
Det är för film fundamentalt riktigt att
under realismens mask försöka berätta något
annat. Medan ”M” nonchalerat kravet på en
realistisk utgångspunkt (tankens och inte
formens realism) famlar ”Sensationen för dagen”
med filmens centrala person så att den dränks
i gissningar eller konventionellt raffel medan
intresset förskjuts till ett, åtminstone för
filmen, sekundärt plan.
Den tredje amerikanska filmen i denna
krönika är också raffel, men omaskerat raffel.
Hitchcocks ”Främlingar på tåg” är en s. k.
psykologisk thriller på en morbid men
intressant idé — att det inte finns någon människa
som egentligen och innerst inne inte önskar
ta livet av en eller annan i omgivningen. Idén
är intressant ur filmsynpunkt, ty vad är den
annat än ett försvar för deckaren och
film-mordet, för Hitchcock och hans medförfattare
Raymond Chandler. När mördaren i filmen
gör sin demonstration med societetstanterna
anar man bakom den virtuosa uppvisningen
en brutal utmaning, adresserad till publiken.
Filmen är ur många andra synpunkter
sevärd, inom ramen för sina förutsättningar.
Hitchcock har inte tappat stringensen, det
finns små mästerliga infall, en vardaglig
män-niskoteckning som ökar spänningen till den
makabra handlingen. Frågan är om inte
Hitchcocks storhet delvis ligger i förmågan
att trycka en osynlig men ändå påtaglig och
spänningsförtätande stämpel av
thriller-perversion på en vardag, en tennisbana, en
tågkonversation, ett tivolis karusell eller kärleks-
tunnel. Detta och hans behärskning av
kameravinkelns och b ildjämf öreisens eget suggestiva
språk. Det ger ”Främlingar på tåg” trots temat
något som de två andra amerikanska filmerna
i denna krönika saknar — vardagens kraft att
övertyga.
Fransk ödesmetafysik
”Under Paris himmel” är en fihn om en
stad sedd genom ett konstnärstemperament.
Staden är Paris. Dess parisiska egenskaper
framhävs på ett ofta besvärande sätt — inte
ens i Alec Guinessfihnen ”Jag stal en miljon”
skymtade Eiffeltornet så ofta i bakgrunden.
Det talas också mycket om Paris, på ett mycket
oparisiskt sätt. Staden får på så vis ett
kommersiellt självmedvetet drag, ibland
lokalpatriotiskt i ordets sämsta bemärkelse.
Det ligger med andra ord nära till hands
att sätta Duviviers senaste film i samband med
Paris’ 2000-årsjubileum. Från denna lilla fula
tanke är det dock ett långt steg till
turistpropagandans vulgarisering och Duvivier har
naturligtvis inte tagit detta steg. Det finns
även bilder utan Eiffeltorn och i dessa
presenteras ett nytt Paris, ett Paris som inte bara
är officiell yta eller professionellt leende, men
som heller inte är pittoreskt eller smutsigt
eller j äktigt. I filmens bästa avsnitt tycker man
att Duvivier funnit den universella staden i
Paris, fast förankrad i kärleken till dess lokala
särart och dess människors universella
mänsklighet. Denna upptäckt har gett den gamle
mästarens konsthantverk en lysande fräschör.
”Under Paris himmel” har hänförande vackra
avsnitt, en mjukhet i konturerna och en känsla
för ljus som för tankarna till det bästa i
svenskt filmfoto.
Så långt är det mesta gott och väl. Tyvärr
står handlingen inte på något sätt i nivå med
filmens formella möjligheter. Duvivier har valt
rapsodins form för att berätta skilda
människors öde, små episoder som låter främlingars
livsbanor mötas och korsas. Vill man göra
film om en stad duger detta sätt att berätta
lika väl eller kanske bättre än något annat.
Duviviers misstag är dock att han gör
metafysik, sadistisk metafysik, av sin rapsodi. Det
är plötsligt inte staden som för ihop sina
människor utan ödet och det tjatas om ödet
med samma beskäftighet som folk gör med
ett svagt namn på en växel. Att filmen sedan
inte bara tror på ödet med lustmördaren som
dess verktyg och offer utan även koketterar
797
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
