HANS LEVANDER blickar, kan hänge sig åt syner dofter lust-förnimmelser. Tätt ovanför diket dallrar as-pama de oroliga, redan i juli medvetna om höst och vissnande. Över dem reser sig granarna, sträva och stränga, allvarligt pekande mot rymden där ovan. Tankarna kommer och går genom mannens själ. Bilder glider fram, förändras och förvandlas och försvinner. Skockas till moln på hans svettiga panna, sänker det tunga huvudet mot vägen. Hela tiden är han medveten om sommarmorgonens underbara smärtsamt flyktiga skönhet. En cykel ligger slängd vid vägkanten. Vid paketsadeln är en ryggsäck fäst, kaffetermosen sticker upp sitt blanka nickelhuvud. Strax därpå skymtar ägaren fram, en gubbe i blå-ställ och vegamössa. Han går och slår dikes-gräset med en lång lie, vandrar ett tiotal meter fram på vänster sida och tillbaka på den högra, sveper med lien, obönhörligt. Ove hälsar godmorgon. Gubben vänder ansiktet mot honom, litet, brunt och rynkigt, med plirande ögon och vanställd näsa, knäckt vid mitten som om den tryckts in av en hård tumme. Han stirrar förvånat hånfullt på den morgontidiga stadsherrn men besvarar inte hälsningen. Kontrasten leder tankeströmmen in på nya vägar. Syner från de stora städerna sveper in över honom. Han ser Alsterns vita kaj, det silvergrå diset över Seine, andas dofter från främmande främmande hamnar och hav. Att resa, tänker han, att vara fri vara ung att leva i möjligheternas förföriska halvverklighet. Att vara fri från det kvävande, från blond ljumhets kvavhet. Men han blygs. Hustru ansvar äktenskap, tvingar han sig att tänka. Och Lillan — det är inte svårt. Inte bamet. Det är kärlek, det är den rätta värmen, liv och verklighet. Han minns blåbärspromenader, barnets lilla sträva breda hand i hans, den ljusa en smula hesa rösten. Som pratar och berättar. Ser de bruna fjuniga benen med sina nästan komiskt kvinnliga former. Fem år — han skrattar för sig själv. Och blir ljusare till mods, öppnar åter sinnena mot den friska skönheten runtomkring. Glädjen slår ut som en blomkalk inom honom, när han upplever det ständigt växlande skär-gårdslandskapet: norrländskt svala granskogar, torrt flimrande hedsträckor som liknar Nord-ölands alvar, bördigt slättland och leende sörmländska ängskullar. Det susar i skogen bakom nästa backe. Men det är inte vinden. Ove känner igen ljudet, saktar farten, stiger av och makar cykeln närmare diket. Suset växer till motordån som närmar sig hotfullt. Bussen dyker upp på krönet, röd och skrämmande bred på den smala vägen. Den j agar ner mot mannen som vänder sig bort för dammet. Från de tunga hjulen sprutar grus och småsten som rasslar ner genom dikesgräset. Han ser förargad efter bussen. Den fete Bergström är känd för sin vårdslösa framfart, men det gäller att hinna turerna mellan ångbåtsbryggan och öns norra del. Han ser på klockan: tjugo i sex. Om tre kvart går båten till stan. Skönt att slippa fara in i värmen. Det lär knappt bli någon som reser nu. Tänker han. * Han kör om en skrinda. På sidan av den tomma vagnen sitter körsvennen, vänd snett framåt. Det är en ung pojke med naken överkropp, dinglande med de smala benen. Oves blick fäster sig vid den bruna ryggen, dröjer där ett ögonblick. Kanske ett ögonblick för länge. Pojken vänder på huvudet när han hör cykeln. Han drar i vänster töm, styr hästen närmare vägkanten och låter mannen passera. Han ler vänligt med vita tänder. Kanske känner han blicken. Ove trampar snabbt förbi, i doften av svett och hästurin. Han sänker huvudet med ett uttryck av plågat grubbel. På väg till näckrossjön, tänker han. Han vet inte säkert varför. Men sakta vaknar en melodi inom honom. 10