NÄCKROSSJÖN Lyfter på skälvande vingar, sväller mot sol och rymd. Svävar stiger och sjunker, tecknar sina tunna linjer som löper samman, slingrar sig kring varann, skils åt för att slutligen växa ihop och klinga ut i ett rent och lugnt orgelackord. Det är en av mästarens trestämmiga inven-tioner, en faderlig hand, stor och tröstande, som stryker honom över hjässan. Ove sitter vid den gamla taffeln de hyr över sommaren. Vid två tända ljus, med dörren öppen mot terrassen som blänker vit i det ljumma tysta sommarnattsdunklet. Träden lyssnar där ute. Bara asparna, de höstmedvetna, rasslar svagt för en nattlig fläkt. Ove spelar den manligt sorgsna melodin, för de grova händerna över klaviaturen, tafatt och trevande, som fruktade han att skada det spröda instrumentet. Inom honom kan det stiga och svälla, växa krafter han inte vågar släppa fram. Inte på andra vägar. Att spela är en utväg. Händerna smeker de glatta tangenterna, trevar löper slår. Men han vet med plågsam insikt att de vill röra vid kroppars värme — vid naken hud och blottad värnlöshet. Att musiken är en utväg, inte en väg. Tre stämmor tre röster tre möjligheter, tänker han. Godhets och medkänslas, vardags-ansvars stämma, accepterandet. Så nattliga begärs böljegång, fläckad av skuld, tungt mullrande från ständigt förnekade djup. Och svävande över dem båda, växande ur kvalfullt förnummen otillräcklighet: längtan till frid till vila i Gud. Att få de tre stämmorna att klinga samman, att finna det rätta omslutande ackordet — det är att leva. Åter vräks skönhetssynerna åt sidan som värdelöst bråte. Tankar som molat längst nere stiger triumferande till ytan. Ellen, tänker han, Ellen. Och minns. Gotlandssommaren, den vita fantastiska, med vita lekar på den långa oupptäckta vita stranden. Saltstänket som torkade på hennes vita hud när han begravde sitt ansikte sina ärr sin rolöshet mellan de varma brösten. Vårdagarna före Lillans födelse. Den stackars kroppen som plågades så outsägligt, väntans ångest, den rofyllda lyckan efter hemkomsten. Vad har hänt på de fem åren? Ove rynkar pannan, söker leda de virvlande hugskotten mot klarhet. Söker efter yttre händelser. Hennes vänner smak åsikter? Det räcker inte. Jag ogillar Britt, hennes närgångna stirrande, hennes prat, smattrande och meningslöst som militärmarscher. Men jag säger det inte. Jag föraktar kanderad filmmusik — men jag har aldrig visat mitt förakt. Jag avskyr Bernt, de smala ögonen som oblygt slickar Ellens axlar och barm när de dansar, hans hånfulla artighet mot mig. Men jag varken känner eller har visat någon svartsjuka. Ändå har tystnaden växt omkring oss. Sprickan mellan oss har vidgats och het lava skiljer oss åt. Skulle barnet vara bryggan mellan våra ensamheter? Så får det inte bli, då är det bättre att — Men han tänker inte tanken till slut. Vidare? Arvet från mor. Som gjorde det möjligt att köpa torpet som Ellen ville, båten som hon önskade, anlägga trädgården som hon ville syssla med. Ellen — det är inte sant, inte hela sanningen. För mig var det något mer: att med ting, med ägda döda föremål bygga ett fästningsverk kring den värld som måste vara vår, Ellens barnets min. Nu tätnar smärtan till något som liknar insikt. En vass tanke svänger sin borr: bytejägare, jag byte. Därför att jag var mogen för äktenskap eget hem befrielse från mors förmynderskap. Mor med sitt slocknade ansikte, sina tröstlösa änkeögon. Fleminggatan. Vardagsrummet i blankbrunt, palmen, fars skrivbord, soffan där jag sov och led i tio hemska ungdomsår. Kafferep tanter skvaller i mjölkbutiken. Och mors förebrående ögon. Allt det som hotade min inre värld. Vi var lyckliga de första åren. Och sen? Återfall. I ynglingaårens drömliv, i ensamhetens förhäxade slott där tiden stannat och bara häckens eviga masklika växande trevar kring murarna. 11