HANS LEVANDER Nej. Han skakar bort det outhärdliga, svänger björnlikt sitt tunga huvud som om han med en gest ett beteende kunde vräka undan en osynlig verklighet. Verklighet. Och fortsätter sin väg. Sjön blänker fram till vänster. Till höger om vägen reser sig berget, målet för vallfärden, en hög klippa vars fasad mot vägen rundar sig som en väldig skalle. Solens varma hand stryker de sista resterna av nattlig svalka från den skrovliga pannan. Ove stiger av, ställer cykeln lutad mot den vita landsvägsbommen och låser den. Han ser ner över sluttningen mot sjön. Vassen växer tät och risig. Nära stranden står al och björk, annars sträcker sig den mörkt skiftande barrskogen i terrasser runtomkring så långt ögat når. Det blänker av brunröda tallstammar i grönskan. Längst bort vajar de högsta topparna i starkare blåst, där ligger havet. Så vänder han ryggen mot sjön, går över vägen och börjar klättra upp på berget från sidan. * Det är en bred platå, täckt av tjock glasig mossa som krasar som torrt bröd under fotterna. Några knotiga tallar och enar har fått fäste här uppe. Annars är det ljung, gräs och lavar. Ove slår sig ner på en klippbänk med ansiktet mot solen, väntar tills hjärtat kommit i ro efter ansträngningen. Han rätar sakta upp ryggen, håller föttema stadigt mot berget tills han känner benen bara som en lätt tyngd. Händerna vilar i knät, med raka fingrar, avspända och vilande. Han andas djupt, faller in i den vanliga rytmen efter hjärtslagen. Räknar i tanken tills hela kroppen, hela hans väsen höjer och sänker sig i tyst andakt. Han andas i takt med vinden i tallarna med det vaggande gräset med sommarmolnen. Han tänker: Gud, och söker föreställa sig att han andas Guds andetag. Befrielsen närmar sig. Det tunga huvudet som alltid lutar litet framåt är nu lätt bakåt-böjt. Ansiktet sträcks som en blomma mot solen. De spända dragen slätas sakta ut, rynkorna försvinner, masken av oro och grubbel glider av. Faller osynlig ner på berget. Ögonen håller han slutna. Allteftersom de osköna spåren av mänsklig smärta och gagnlöst frågande stryks bort av en osynlig stor och vänlig hand, tycks ögonlocken växa. Han liknar ett sovande barn eller en uråldrig sten-stod. Gud, viskar han. Detta är Gud. Gud är i mig. Jag är Gud, tänker han med en svag rysning. En annan bild glider fram: Gud födes inom mig nu. Han lever där en stund. Sen dör han kanske för en tid. Det beror på mig själv hur länge han får leva. Småningom öppnar han ögonen, andas lugnt och vanligt. Åter ser han solljuset flimra över tallkronorna, följer molnens lätta flykt, känner den barndomsfriska doften av torrt ris solvärmda stenar söta smultron. Födas växa blomma dö, tänker han. Och födas på nytt. Det är kretsloppet, det är tid men också evighet. En gammal vers rinner upp inom honom: Zeit ist wie Ewigkeit und Ewigkeit wie Zeit, so du nur selber nicht machst einen Unterscheid. Där nere skymtar näckrossjön i bergets skugga, sval och mörk, men krusad av en lätt bris och smyckad av de pärlvita blommorna. Som i drömmen inte som i drömmen. Vattnet har sjunkit under torkan och lämnat en sumpig rand av ruttna sjöväxter. Svartblankt ris sticker upp som groteska reptiler från bottendyn. Älska, tänker han. Inte bara det som spirar och blommar. Också det som vissnar och dör. Och älska det samtidigt, se det som en mjukt vaggande böljegång i tidens evighetens hav. Att i samma stund och med samma odelade känsla älska både det solblåsta berget och begärens mörka sjö. Är det ditt budskap, jägare? Men han känner att det inte är hela sanningen, att den grönklädde gestaltar något mer, något oåtkomligt. * 12