NÄCKROSSJÖN Ove stiger av vid grindöppningen, leder cykeln uppför slänten. Nu vajar asparna livligare för vinden och lönnen dricker en rikare sol. Det ska bli en vacker dag, en mogen sommardag, ljusdrucken som en Haydnsonat. Träden väntar, annars är det tyst. Från huset hörs ingenting, sängkammarfönstret är stängt. Han ställer in cykeln, går tillbaka och stiger in i köket. En bred solstrimma slår in i det kvava rummet. Jag måste sätta upp rullgardin, tänker han, det är inte bra med sol i köket. Några gråfeta bromsar kämpar en hopplös dödskamp på fönstret som är fläckat av DDT. På bordet står två använda tallrikar, mjölk, majsflingor, kopp och mugg. Lillan har druckit choklad också. Servetterna ligger slängda bredvid, slarvigt hopknycklade som i brådskan vid ett uppbrott (bussen). Vid bordsändan där Ove har sin plats ligger något vitt som splitt rar den sömniga tystnaden. Han stannar, stoppar mekaniskt vänster hand i fickan. Tar ett steg närmare bordet, stirrar närsynt. På brevet. Han sjunker ner på en stol, stirrar igen. Tar kuvertet som om han vägde det. Det darrar litet, sjunker ner mot den klibbiga vaxduken. Nu känner han något i fickan, drar upp handen, betraktar den uttryckslöst. Sakta, obevekligt sluter han de grova fingrarna kring näckrosens glasiga vithet. Klämmer tills hand-flatan fuktas. Pannan sänks mot bordet, över brevet, över den krossade blomman. Han känner just ingenting. Djupt inne tycker han sig skymta ett grönt och gäckande leende. Allt längre ner sjunker mannens tunga huvud. Ingen faderlig hand stryker den ensamma hjässan. Gud är död i hans själ. För en tid — 13