ANDERS ÖSTERLING JOHAN HENRIK KELLGREN Direktörstal i Svenska Akademien 1951 När Johan Henrik Kellgren i skepnad av filosofen på landsvägen gjorde sina strödda reflexioner i litteratur, filosofi och moral, fick en av dem följande lydelse: ”Det är med svenska snillet, som med svenska solen. Vi hava några sommardar lika vackra med södra länders; men allt det övriga är höst och vinter.” Denna hjärtesuck behöver icke överraska oss, fastän den kommer från en författare, som i våra ögon koncentrerar så mycket av den gustavianska epokens bästa solsken, detta klara och fina huvud för vilket upplysningens begrepp var liktydigt med Apollons eget ljus. Men han kände det säkert icke som en sinekur att med alltid spänstigt humör vara bildningens och vettets försvarare i det dåtida Sverige. Och för att fullt förstå vad han på sin plats betydde, är det nog att för ett ögonblick försöka tänka sig vad gustavianismen som kultur-miljö skulle ha varit utan honom. Tvåhundra år har förflutit sedan hans födelse. Kan det sägas, att Kellgren är levande för eftervärlden på det sätt han skulle förtjäna? Intresset för klassiska auktorer hör näppeligen till vår nations erkända dygder. Kellgren själv gjorde sig heller inga djärvare förhoppningar i den vägen. ”Den som allenast skriver väl för sin tid, bör ock finna sig förnöjd med berömmet av sin tid”, lyder en av hans maximer; och till Rosenstein skrev han en annan gång: ”Om jag förtjänat något beröm vill jag äga det medan jag ännu lever -— — Jag har anledning tro att min promenad ej blir lång på detta löjliga klotet.” I ett versepigram bekänner han också sin lust att i varje fall bli läst och icke hamna som ett prydnadsnummer hos bibliofilerna. Jag hellre läsas vill och medelmåttigt äras än som en okänd gud med tomma lov besväras. Jag hellre vräkas vill förutan all respekt kring soffor, stolar, bord, i utnött, slarvig dräkt än evigt ståndande på samlarns högsta hylla i obefläckad skrud, mitt rum orubbad fylla. Men om han också med nöje skulle se sina efterlämnade skrifter tummas och slitas i vardagsbruk, så reserverade han sig i stället mot att hans döda stoft skulle hanteras lika vårdslöst. När Kellgren under sin sista sjukdom, förtunnad till en skugga, satt vid fönstret i assessor Gahns hus på Västra Trädgårdsgatan med utsikt över Jacobs kyrkogård, deElyseiska fälten som han kallade den, plågade det honom att se, hur likgiltigt man behandlade benknotorna från äldre gravar. Därför utbad han sig, att hans egen grav skulle grävas ett par meter djupare än vanligt. Så skedde också, i april 1795, och hans ro är nu så grundligt skyddad, att intet spår av gravkullen längre finns kvar under minnestavlan på kyrko-muren. Detta må ju beklagas, men när allt kommer omkring hör Kellgren icke till de skalder som vi hyllar så att säga i gravens högtidliga skugga och med elegiska facklor. Hans personlighet är full av nervöst liv, det spritter och gnistrar av hans ingenium, och det glödande stålet — för att nu bruka hans egen liknelse — behåller sin hetta ännu i dag, medan så mycket bly i den svenska litteraturen för längesedan har smält ner och kallnat. Av 1700-talets ledande författare finns det väl heller ingen, som i högre grad ger intryck av personlig närvaro i varje skriven rad och biografisk notis. Hans ogenerade brev till vännen Clewberg är verkligen en nyckel som öpp 14