JOHAN HENRIK KELLGREN nar många interiörer från det Stockholm, dit han sökte sig från Åbo för att med pennans hjälp göra sin lycka. Vi ser honom i stångpiska och slängkappa, stödd på käppen med guldknopp, makligt flanerande mellan boklådan och traktörstället, operan och slottet, snart nog en av de kända figurerna i den lilla lejonfärgade och stolt vattenspeglande huvudstad, som vi gärna uppfattar i Elias Martins dager. Både av böjelse och till efterföljd av tidsmodet gjorde han sig först ett namn som sensualistisk och libertin poet. I likhet med andra yngre vivöver i det dåtida Stockholm drogs han magnetiskt till teatervärlden, eftersom skådespelerskor den gången ansågs som tillåtet villebråd. Såsom betrodd medarbetare i den kungliga dramaturgien kunde Kellgren tydligen skaffa sig vissa förmåner på dessa halkiga jaktstigar; dessutom var han ju teaterkritiker, låt oss hoppas omutlig. När M:lle Löf uppträdde i en komediroll, skrev han t. ex. att hon ”i Eudoxias person förträffligen väl vetat måla kontrasten av en yr, elak, glättig, persiflerande skönhet”. Kellgren kände denna dam ganska väl. För hennes skull ägnade han halvtannat år åt att översätta Voltaires tragedi ”Olympie”, och man vet att hon länge höll sin häftige tillbedjare på halster. Kellgrens teaternöje hade överhuvud ofta en erotisk färg. Då han recenserade operan ”Alceste”, med fru Müller i huvudrollen, kunde han fånga stämningen i salongen med ett intimt välbehag: ”Ingen har ännu här på teatern pressat tårar ur så mångas ögon; och jag kan icke beskriva hur nöjsamt det varit att vid de mest rörande ställen få se alla logers vackra ansikten på en gång bortskymda av solfjädrar.” — Vilken tjusande glimt av det förgångnas fjärilsliv, hejdat i en flyende minut: alla dessa solfjädrar lyftade på en gång i samma rörelse och nu alla försvunna i mörkret och hela det gamla operahuset med dem! För nutida smak ligger det nära till hands att otåligt rycka på axeln åt Kellgrens frivola ungkarlspoesi. Den moderna uttrycksfriheten går helt andra vägar; man tolererar inget skämt på området, man bannlyser det graciösa lättsinnet, men går hur långt som helst i närsynt och gravallvarlig sexualskildring. Därmed sammanhänger, att det gamla svenska ordet fröjd numera fått ändrad betydelse och stavas med eu, ty oftast är det fråga om den österrikiske komplexforskaren. Inför vissa Kellgren-dikter kan man med skäl förvåna sig över att de icke väckte värre anstöt med sina ivriga rekommendationer till otro och flyktighet i förening med omedelbar bönhörelse. Men 1700-talets franska poesi är full av sådana pjäser, elegant utsirade som roccocopendyler. Kanske fanns det hos den föga talrika kännar-publiken härhemma ett slags patriotisk glädje över att så galanta saker nu även kunde tillverkas på svenska språket. Säkert är att Kellgrens verser till de lätta muserna mycket väl kunde tävla med sina franska förebilder. När han varnar sin Cloè för ålderdomen som gör slut på de ömma begären, har hans form ett ganska utsökt behag, en klang av slipade glaspokaler: De tänders snö, den muns koraller som mitt begär till dina kyssar väckt. Ack. Cloe, allt förgår: vid ålderns minsta fläkt korallen bleknar, rosen faller. Den så ofta frammanade förgängelsekänslan har ju också hos Kellgren en ytterst personlig botten. Han kände sig som en sjuk man; den erotiske jägaren förtärdes av en hektisk låga. Hans utmanande attityd inför Cloe, Zemir och Rosalie och deras växlande medsystrar är heller icke svår att genomskåda. Den har sin realistiska bakgrund i den misär som skapas av bittra besvikelser och förödmjukelser. Dubbelt märklig blir därför tillkomsten av hans mest berömda dikt, ”Den nya skapelsen”, inspirerad av kärlekons makt att förvandla och förnya, av en sublimerad Eros som har lämnat allt jordiskt grums och nästan sträcker sin spira upp i transcendenta rymder. Med all beundran för dessa sköna överord kan man visserligen icke helt värja sig för ett intryck av att detta strålande utbrott hänger i luften och endast har svagt samband med den privata 15