ANDERS ÖSTERLING upplevelse, som lär ha varit primus motor. Men den underbara musiken i odets första elva strofer, det egentliga mästerverket, tystar till slut sådana invändningar, och på sin plats i vår poesis historia varslade denna Kellgrens-dikt om en klimatförändring, ett nytt skede i den frigjorda känslans och den romantiska gryningens tecken. Kellgren förklarade själv, att hans krafter icke räckte till för arbeten av lång anda, longue haleine. Det dröjde icke länge, förrän han började tröttna på skyldigheten att versifiera monarkens dramatiska planer. Med en självironisk grimas talar han om sin vånda, hur han får kallsvett av att ständigt vid hovet utsättas för kungens frågor: ”Vad gör Ni? Vad skriver Ni?” Denna rastlöst pådrivande energi passade föga för skaldens lynne. Hans relationer till Gustaf III skiftar i det hela mellan beundran och motvärn, tacksamhet och kritik. Efterhand gled han över till oppositionen; hans republikanska övertygelse kunde inte gärna förlikas med enväldet, och ställningen som kunglig pensionär medförde vissa samvetsproblem. ”En poet kan vara skyldig att berömma sin konungs gärningar, men icke att gilla dem”, lyder en av hans reflexioner i ämnet, onekligen rätt sofistisk. Det är i varje fall hedrande för Gustaf III, att denne aldrig lät poeten märka någon onåd. Den kunglige charmören hade ju också förmågan att skänka sina ynnestbevis i en stil som bör ha tilltalat Kellgren — ifall nu anekdoten berättar sant om det tillfälle, då kungen utnämnde honom till sin bibliotekarie, med arvode från en hos-pitalsfond och egenhändigt på anvisningen skrev till ett citat ur ”Mina löjen”: Säg, vilken dig med blindhet slog då du till lycka och till heder den Helikonska vägen tog som gent till hospitalet leder? Av Kellgrens dramatiska verksamhet är det väl slutligen endast ett stycke grandios lyrik som lever kvar och griper tag i oss ännu i dag, frihetshymnen ur ”Gustav Vasa” till Nau- manns toner. Det som har den lyriska versens vingar flyger överhuvud lättare från tid till tid; men i Kellgrens fall kan det med rätta frågas, om han dock icke har sin främsta betydelse som prosaförfattare och framför allt som publicist. Om denna betydelse kan vi nu blott göra oss en föreställning genom att studera Stockholmspostens gulnade årgångar eller — något bekvämare — Vitterhetssamfundets präktiga upplaga. Och sannerligen om vi har råd att låta denna del av hans författarskap sjunka i glömska: det är en alltigenom lysande prestation, inför vilken dagens många kulturskribenter måste böja sig i djup ödmjukhet. Vilken härlig upptakt i artikeln ”Tankar över granskning”, som år 1778 inleder hans med-arbetarskap i Stockholmsposten: ”Kritiken är en lykta för poetens fötter”, skriver 27-åringen. ”Utom dess ljus råkar han sällan till smakens tempel. Hon tyckes i synnerhet vara nödig i Sverige, där ännu vägen ditupp är så obanad, och likväl så många löpa i mörkret, att söka den. Men ovan att skåda henne, anser henne vår allmänhet ofta för en mordeld, varmed man vill uppbränna de förvillade vandringsmän. Härigenom händer, att få våga tända henne, eller brinner hon så matt i deras darrande händer, att hon snarare med sitt sken förvillar än upplyser. Att tala utan liknelse: Man anser härstädes för en omänsklig grymhet, att upptäcka fel i en klå-pares skrifter. Om någon vågar säga: Detta barn vore behagligare, om det ej vore så fult, om det haltade mindre, hade livligare färg, mera kvickhet, renare uttal, om det ägde fyllighet och proportion till alla dess delar, m. m. Strax ropar man överljutt; vilken grym satir! Vilken obillig granskning! Vad elakt hjärta, att klandra en stackars krympling, som dess far avlat i största välmening! Med ett ord, man anser härstädes en criticus, såsom en våldsverkare, och en granskning som en äre-rörighet.” Samma dag inflöt också hans första teaterrecension, som handlade om komedin ”De 16