JOHAN HENRIK KELLGREN bägge girige”, och är mycket kort. Den fastslår nämligen, att föreställningen åhördes med så överljutt nöje, att de spelande flera gånger måste avbryta aktionen och med sin tystnad äska ljud av publiken. Kellgren anmärker på grund härav endast: ”Att en mängd folk skrattar högt låter väl ej särdeles vackert, och lärer i våra tider knappt räknas bland ädlare nöjen; men det är ganska hälsosamt för svaga magar, och befordrar digestionen otroligt.” Ett par textprov som dessa är nog för att antyda hans publicistiska program. Han var besluten att använda löjet som vapen, men väl att märka bildningsaristokratens löje, som icke gör gemensam sak med skrattets mass-paroxysm. Mycket snabbt lyckades han göra sig fruktad. Han höll sträng räfst med misslyckade rimmare och vältalare, ibland bara genom att avtrycka deras alster utan kommentar. Det kan t. ex. vara en stackars poet i Lund, som med anledning av kronprinsens födelse har bedyrat att det skånska klimatet plötsligt förändrats genom det glada budskapet, så att isen töat på de frusna fälten. Men även den unge Leopold råkar illa ut för sitt ode i samma anledning; Leopold hade retoriskt uppmanat den nyfödde kronprinsen att betrakta solen och bäva, om han icke bleve värdig. Kellgren anmärker till denna hyperbol helt nyktert: ”Man finner ej, vad en prins som även bleve sin spira ovärdig, kan hava att frukta för solen mer än andra. Den skiner ju både över onda och goda. Man vet väl äntligen, att solen, så väl som stjärnorna skola med tiden falla ned på jorden, men det sker blott att bebåda oss domen, och auktors mening lär ej vara, att en elak regent kan vålla världens ändalykt.” Stockholmspostens läsare fick veta synnerligen mycket om Voltaire, och det förefaller som om Kellgren fattat varje angrepp på lärofadern som en personlig förolämpning. De franska upplysningsidéerna bär han fram som sitt stridsbaner, men på samma gång måste sägas, att han med överlägsen skicklighet lägger deras mening till rätta för sin publik. Hans språkkonst har det talade ordets rytm och är på en gång kylig och eldig, i sina entusiastiska höjdpunkter pärlande som champagne. Kellgren drog sig heller icke för att stundom diskutera filosofiska och principiella frågor av en räckvidd, som läsekretsen måste ha funnit ovanlig och främmande. En av hans artiklar kunde t. ex. handla om ”svårigheten för en god kristen att vara en stor poet”, och det heter där bl. a.: ”Skaldekonsten befaller att tänka fritt och starkt och att uttrycka sig likaså: kristendomen pålägger att tro med lydnad och tysthet.” När denna artikel rönte förargade gensagor, svarade Kellgren med en försäkran att han för sin del var en sann och uppriktig kristen. Men denna försäkran är föga övertygande, ty som poet föredrog Kellgren uppenbart den antika mytologin framför den kristna, och från den kyrkliga religionen tog han tidigt avstånd. Prästsonen från Floby i Västergötland försummade ju heller ingen anledning att retas med prästerskapet, även om han tydligen trivdes ganska bra som gäst hos sin bror kyrkoherden i Skatelöv, som kunde bjuda på lantluft, familjeliv och filbunkar. ”De flesta människors hemliga och allmänna önskan är ej att snillet må upphöja sig, men att dumheten må utbreda sig”, lyder en av de många sentenser han med världsmannamässig skepsis kastar ut i sin tidning. Denna dumhet har för honom de mest vidsträckta domäner. Den omfattar alla former av obskurantism, andryghet, skrymteri, bombast, lärdomspedan-teri och klåparväsen, kort sagt det mesta som också kallas dålig smak. Han hade följaktligen en bred front att angripa, och om satirikern ibland kunde framstå som en känslo-lös terrorist, exempelvis i sin behandling av Swedenborgs läror, var det hela tiden hans patos att verka för vett och tolerans och att i bildningens tjänst mjuka upp luften i det surmulna vinterlandet. Egendomligt är likväl att med åren möta tecken på sökande oro bakom den formsäkra självkänslan hos Kellgren, att bevittna hur han mot sin vilja kände sugningen av de nya käll 2 BLM 1952 I 17