ANDERS ÖSTERLING språng, som bröt fram på skilda håll i tiden, detta känslans och mystikens grundflöde som på så kuriösa och slingrande vägar sökte sig utlopp, i Thorilds stormande tirader likaväl som i ordenslogernas dunkla ritualer. Medan han medvetet bekämpade dessa riktningar, kom han själv omedvetet under deras inflytande, tvangs att flytta sin åskådnings fasta gränser och sträckte sig längtansfullt mot en okänd synrand. Denna utveckling som förde honom allt längre bort från ungdomens partipris är ett psykologiskt fängslande drama för sig. Frondören vänder sig inåt, prövar om och erkänner misstag. Att stanna i förutfattade meningar förbjöd honom hans frimodiga och sanningskära natur. Vilken kritiker kan ha gjort grannare och generösare avbön än Kellgren, då han i Bellman hyllade det spontana sångargeniet som han tidigare misskänt? Det kan vara en frestande fantasilek att låta 1700-talsmannen förflytta sig två sekel framåt i tiden som en upplyst resenär på besök i vårt svenska samhälle av i dag. Hur skulle temperamentet Kellgren förhålla sig här? Man kan väl förmoda, att den demokratiska utvecklingen i det hela skulle ha tilltalat hans medborgarsinne och att framför allt klassutjämningen skulle få hans välsignelse. Men han skulle säkert icke fördenskull avstå från rätten att kritisera och hävda den enskilda människans värde gentemot de sociala kollektiven. Man kan bl. a. föreställa sig, att han gärna skulle låta sitt löje spela mot den enorma pappersexercisen i vår moderna förvaltning. Kanske skulle han rentav låta Salig Dumbom återuppstå för att i nya verser yttra sin enkla mening om statstyranni och överorganisation och liknande företeelser? Stockholmspostens redaktör skulle naturligtvis vara särskilt nyfiken på pressen, och nyhetsförmedlingens otroliga snabbhet hade han självklart måst applådera. Men vid anblicken av de många brokigt barbariska bildserierna med allehanda utklädda djur skulle han med sannolikt bekymmer fråga sig, om icke dessa infantila provkartor tydde på minskad läsförmåga i riket? Och som poet skulle Kellgren i varje fall bestämt ogilla metoden att slå sönder språket för att servera poesin på krossat porslin, vilket stundom förekommer. Men bäst att icke våga sig för långt i dylika gissningar; vi har ju alltför många spel som icke var inventerade på Kellgrens tid. — Vad Svenska Akademien är skyldig Kell-grenminnet kan icke gärna uttömmas i ett direktörstal. Det kan erinras om att i den första uppsättningen av ledamöter, de tretton som Gustav III själv utsåg, var han den ende yrkesförfattaren, därtill ofrälse. I en skämtvers påpekar han att Sveriges den gången berömda skalder var ”grevar alla tre”: Gyllenborg, Oxenstierna och Creutz. Själv hade han i likhet med en nutida fransk poet — och med långt större rätt — kunnat utropa: ”Mitt bläck är av svanens blåa blod!” Han gick bort före fyllda 45 år, ett jämförelsevis kort liv, särskilt inom denna akademi där uppnåendet av den dubbla åldern icke är alldeles sällsynt. Vad han åstadkom för vårt lands andliga hushåll kan utan överdrift uttryckas så, att han i sin person ensam fyllde något av samma behov som Voltaire och Diderot i Frankrike, Pope och Johnson i England, visserligen i en långt mindre skala, men på sitt vis och på sin ort lika oumbärlig som någon av dessa. Vår litteratur kan väl uppvisa rikare naturer och större givare, men i fråga om den intellektuella utrustningen överträffar han de flesta, och ingen har bättre brukat det kritiska saltet, av alla kryddor den mest hållbara och sam-hällsnyttiga. Och när han på sistone såg sin jordiska roll utspelad, kunde han sammanfläta sitt eget bedömande av denna i några rader av nästan exempellös blygsamhet — ofta citerade, men alltför karakteristiska för att här förbigås: Det var en liten man i vår litterära värld. Hans talanger voro små. Han hade kanhända icke vad man kallar snille. Hans flesta skrifter hade liten vidd och vikt. Men han hade en egenskap, kanske i högre grad än någon av sina medbröder: det var ett nit, en värma för svenska vitterhetens förkovran 18