JOHAN HENRIK KELLGREN och heder, som följde honom beständigt genom ett plågsamt liv och som ännu var hans sista passion i den stund han skrev dessa rader. Vad är ytterligare att säga? Den komplicerade djupupplevelse som är ett stående tema för den experimentella litteraturen i våra dagar, skall man förgäves efterlysa hos Kellgren. Men på det plan, där idéerna framträder med skarpa konturer, där medvetandet arbetar i dagsljus och den intellektuella klarhetslinjen triumferar, där har han sin storhet. Det fältet ville han städa rent från bråte, som en vädjo- bana för vackra dueller men också som en grundval på vilken andens fria tempel kan resa sig, den byggnad som icke kräver tillstånd av myndigheter för att uppföras och där varje släkte drömmer om att göra sin tillsats. Fastän sunda förnuftet i vår tidsålder blott alltför sällan får verka som utslagsgivande instans, bör Johan Henrik Kellgren alltid för sin egen skull kunna påräkna en trogen flock av synliga och osynliga medlemmar i sällskapet Pro sensu communi. Hos dem skall hans minne hållas i ära, så länge vårt språk talas och skrives. 19