KATHLEEN RAINE TVÅ DIKTER i svensk tolkning av Erik Lindegren Hägringen Nej, jag har sett hägringens darrning, sett hur tunn denna slöja som sträckts över vår tid och vårt rum för att bilda en beboelig jord, en omgärdad trädgård. På en kal sluttning såg jag ett askträd och dess myllrande grenverk upphörde plötsligt, inför mina ögon, att vara ett träd. Och väg och sluttning upphörde att bilda en värld. Berg, träd, himmel, avstånd, endast tycktes vara till och jag såg ingenting som jag kunde ge ett namn, inte något namn som hjärtat vet. Vad upphörde? Näthinnan upptog skiftande vågor av ljus eller strålar av mörker, ögon, händer, alla sinnen bringade mig budskap som jag trott på i hela mitt liv. Intryck som en gång utgjorde verkligheten blev här till dis, till stoft, till grand i ett öga, eller likt en spegelbild som krossats i en damm gick synbildens brokiga skärvor till botten på en svallvåg ur de djup där jorden flyter tryggt så länge vågorna är stilla. Det levande instrumentet när fingrar sakta rör vid dess strängar, eller när en stilla vind drar fram genom vassen, skapar fågelmusik, sånger, ord, människorösten. 20