TVÅ DIKTER En alltför stark vindpust från rymden utanför, en stöt som är alltför hård, bryter och tystar sångaren och sången; en alltför häftig smärta slår sönder bilden av världen, på vågor vars pendling är för väldig för hjärtats kompass. Vågorna lägger sig, synbilden fogas samman, det fanns än en gång ett träd, ett berg och en värld. Men jag har sett luftens tomhet beredd att uppsluka fågeln i dess flykt, eller en ton, eller ett bevingat ord, tomrummet som fångar kaninen, liksom i en snara, på betesmarkens gräs, som vilar längst inne i gärdsmygens varma levande ägg, i sommarblomstrens pollenstoft, vidgas i det minsta gräsfrö, avgrunden som nu och alltid är bergens grund. * Hur när unga fåglar fladdrar till mitt fönster sökande efter smulor av livets bröd, hur när snödropparna tränger upp genom snön och när trädet som jag har sett tömt på all existens driver fram nya blad, skall jag taga mot våren, hur taga mot den framglimtande grönskan och bergbäckens porlande vatten? Då jag så snart måste vakna eller somna från illusionen av denna värld som jag en gång tog för fast mark där jag kunde bygga mitt hus, välsignar jag det Varde som i intigheten av ett stoff så fint att dess glänsande tråd ej kan nås av något sinne vävt samman en jord som är sken. 21