KERSTIN ANÉR skaffa den rena analfabetism man funnit hos några procent av dess värnpliktiga ungdom. Själva underlaget för all litterär debatt måste bli mycket olika i så olika omständigheter. Vad man på det ena eller andra stället kallar för tidens krav, har kanske mycket begränsad lokal räckvidd. Det återstår t. ex. ännu att se, vilka efterverkningar 40-talets högkonjunkturer för bokhandlarna i Sverige kommer att få i ett hårdare ekonomiskt läge, alldeles som t. ex. kvinnorörelsen säkert kan få lov att omformulera en del av sina krav och problem, om den fulla sysselsättningen ebbar ut och ropet på kvinnlig arbetskraft vänds i sin motsats. Att diktaren är en profet och ett orakel och att samhällets väsentliga plikt mot honom är tolerans är vad debatten i det här landet oftast stillatigande utgår ifrån. De som har lust att se truismerna på ryggen kan ha ett visst nöje av att höra på Nicholas Moore, en ung uni-versitetsutbildad och radikal socialist, som för några år sedan publicerade "The Glass Tower”. ”Dikt är egentligen inget annat än underhållning, fast det är givetvis meningen att den skall vara högklassig underhållning”, menar han helt hädiskt. ”Det betyder inte heller att den skall underhålla genom att frammana de där vagt angenäma känslorna som är anledningen till att folk älskar den traditionella romantiska lyriken. Den skall ha en hård intellektuell ryggrad, som organiserar känslorna och håller ihop dem i meningsfylld ordning. För övrigt skadar det inte med litet humor också!” ”Olyckligtvis” — fortsätter Moore, som för övrigt följer sitt eget recept och tar med humorns sidobelysning även i dikter om mycket allvarliga ämnen — ”olyckligtvis har publiken i vår tid för första gången fått för sig att poesi är något onaturligt och onödigt, i stället för en naturlig funktion hos alla människor. Den som inte kan skriva poesi kan i varje fall njuta av den! Men skolorna tränar eleverna i att läsa äldre tiders lyrik, inte modern, och det behövs minst lika väl. Och staten borde ta konsekvensen av att konst är en allmänmänsklig funktion och visa i handling att den vet att den behövs. Diktare, målare osv. borde ha lön som alla andra arbetare.” Moore medger att i det enda land där detta system praktiseras — USSR — har resultatet inte blivit så lyckat, eftersom fel sorts konst av någon anledning premieras där. Men det är inte någon principiell invändning, menar han. I själva verket behöver man nog inte tvivla på att det inte precis är kolchosarbetare avmålande Ukrainas vete eller stachanoviter besjungande revolversvarvar, som Moore ser för sitt inre öga när han finner det ”onaturligt” att poesin inte är var mans intresse, ”för första gången i historien”. Vad han verkligen tänker på är hans eget lands fabulöst rika lyriska litteratur från 1200-talet och framåt, som onekligen ger den ytligaste antologiläsare det intrycket att var och varannan engelsman i alla tider kvädit kärleksdikter, vårsånger och ballader bokstavligen till husbehov. Det är säkert svårt för den som är intimt förtrogen med hela detta arv att frigöra sig från tanken att intresset för poesi måste ha varit mer utspritt i social mening än det verkligen var, och att därför den modema utvecklingen är ett djupare förfall än det verkligen är. Så ter sig saken i varje fall gärna för en utlänning. Är utlänningen sedan svensk, säger han sig vidare att den lika påfallande bristen på ett sådant arv, inte bara av lyrik för övrigt utan av skönlitteratur överhuvudtaget, som utmärker Sverige, den måste ha verkningar på vårt eget synsätt som vi kanske inte är tillräckligt medvetna om. Vad det t. ex. betyder för en ung blivande författare att ha ett outtömligt antal formens mästare på de mest skilda områden inom sitt eget språk, att läsa och lära sig av, det vet vi inte mycket om. Börjar man tala med en engelsk diktare om formproblem, så dröjer det aldrig fem minuter förrän han har nämnt Shakespeare och Donne, inte för att visa sin bildning utan för att de är högst aktuella för honom. ”Man kan inte göra något nytt, förrän man grundligt känner 28