LOKALA FÖRHÅLLANDEN det som gjorts förut”, säger Nicholas Moore, vars dikter ingalunda är några historiska pastischer utan högst tillfredsställande modernistiska. Men vågar man förutsätta ett liknande intimt och personligt intresse hos en ung svensk skald för någon av våra egna 1600-och 1700-talsdiktare? Inte om han inte är programmatiskt excentrisk eller råkat snava dit av en slump. Även bland 1800-talets diktare är de som ännu ”lever” i denna intensiva mening mycket få — Stagnelius är den som först faller mig in. Skälet är naturligtvis delvis att vår tradition faktiskt är mycket klen och inte har så många mästerverk att bjuda på. Men att även de som vi har är så negligerade, att samarbetet mellan litteraturhistoria och litteratur är så dåligt, hänger väl dels ihop med att vi har så många begåvade självlärda proletärförfattare och dels med att akademisk forskning och allmänbildning överhuvudtaget har relativt litet beröring med varann här i landet. Det är naturligt för en engelsk historieprofessor att skriva eleganta och litterära essayer, inte bara avhandlingar. Det är naturligt för en engelsk gruvarbetare med poetisk talang att skaffa sig en insikt i sitt eget språks klassiska litteratur, som mycket litet skiljer sig från hans kollegers i Oxford och Cambridge. Men fråga Stig Dagerman hur han trivdes med högskoleföreläsningarna i litteratur- och konsthistoria! Ännu en anledning till att svalget är så pass djupt mellan universitetens litteraturvetenskap och diktarnas — ett svalg som naturligtvis inte är grävt bara från ena sidan — är den att det fordras så mycket flera rent tekniska färdigheter av en svensk som vill bekanta sig med ”litteraturen” än av medborgaren i en litterär stormakt. Vi har ingen autonom utveckling i vår litteratur, man måste ideligen gå till tyska filosofer och franska romanförfattare för att begripa vad som skrivits i Sverige, vårt litterära språk har en kort historia och blir bortom Dalin snabbt svårtill gängligt, och vi kan aldrig känna oss tillfredsställda med att bara komma i kontakt med det som skrivs och skrivits i vårt eget land. Vi måste alltid dra in böcker från andra kultursfärer i vårt medvetande för att känna oss verkligen begripa något. Och allt det där är arbetsamt. Men är det speciellt svenskt? Ja, mer än vi tror. (Dvs. det blir ju ett fenomen för alla småstater, men särskilt för dem på hög kulturnivå.) Tag t. ex. på måfå fram Virginia Woolfs ”A room of one’s own”, en skildring av kvinnliga författares villkor i nutid och forntid. Hon drar upp en mängd historiska och aktuella exempel och drar många långtgående konsekvenser av dem, men antyder aldrig med ett ord att problemet existerar utanför Englands gränser. Inte ens ett ord om att hon medvetet uteslutit det som ligger utanför hennes eget språkområde. Man är i själva verket tacksam att vara svensk och veta sig skyddad för att kunna tänka på det viset. Isoleringen inom den egna kulturen är för engelsmän, fransmän, italienare osv. betydligt större än vi allmän-bildade ambitiösa skandinaver föreställer oss. Vi har visserligen inga illusioner om hur mycket stormakterna vet om oss, men vi vet inte alltid hur litet de vet om varann. En amerikan kommer hit och vet ingenting om Gustav Vasa och Linné, det förlåter vi honom storsint; men vi bedrar oss om vi tror att han vet mycket mer om Ludvig XIV och Dante. Och ett svenskt skolbarn får en betydligt riktigare bild av Europas historia än ett engelskt, som bara läser om de länder hans eget land haft krig med. Här är en av de väsentliga fördelarna med att höra till en liten stat. Det bör vara lättare att uppleva sina lokala förhållanden som lokala och inte världsomspännande, när man inte bländas av sitt modersmåls glansfulla historia och en rödfärgad karta. Det bör då också vara mycket lättare att inte stänga inne principdebatter inom alltför godtyckliga och tillfälliga gränser. 29