BIRGER CHRISTOFFERSSON SKÖNLITTERATUR I DET FÖRDOLDA Om fiktiva och estetiska moment i biografier I biografiska studier och essayer ingår som ett föga uppmärksammat element det fria, konstnärliga skapandet. När Henrik Schück i ”Fyra decennier av 1900-talet” endast omnämns på två rader, och då dels som ett apropå till den historiska forskningsmetoden, dels som gynnare av Karl Asplund, måste detta bottna i den föreställningen, att en litteraturhistoriker och kritiker inte gör någon rent skönlitterär insats. I stället för att studera i vad mån essayer och litterära biografier är fria konstverk och rymmer estetiska inslag av en dignitet, som är tvillingsyster med romanernas, nöjer vi oss av gammalt med ett matt konstaterande av att biografisk essayistik röner större litterär uppskattning i England än hos oss. Vårt konservativa omdöme klassifierar fortfarande litteratur enligt den gamla indelningen epik, lyrik, dramatik; och epik har därvid råkat bli ett sådant främmande ord, som alla tror sig kunna översätta: roman eller novell. I Danmark möter man trots Brandes-kulten en liknande inställning, och i Albecks danska sti-listik heter det betecknande nog: ”Ved siden av den egentlige Fiktionsprosa står desuden Dagbog, Prædiken, Essay.” Respekten för det fria fabulerandet i roman- och novellform är grundmurad och berättigad, men det kan vara på tiden att fastslå den obligatoriska förekomsten av dikt i detta ords egentliga mening även när det gäller kritiska och biografiska arbeten. Det är naturligtvis inte språkmelodin, skribentens förmåga att uttrycka sig vackert eller poetiskt, som här intresserar. Frågan gäller något mer komplicerat, nämligen i vad mån ett fiktivt och estetiskt grepp om ämnet får en biografisk studie att leva sitt eget liv också ur det perspektiv, som är det fria, konstnärliga skapandets. 1 I ett hänseende är den litterära biografien till att börja med jämställd med den historiska romanen: i båda fallen gäller det för författaren att ge en tids- och miljöbild, som för läsaren ter sig om inte övertygande så dock belysande som bakgrund åt centralgestalten. Sven Stolpes biografi över Jeanne d’Arc inleddes av en suggestiv prolog, där han i några snabba svep lyckades ringa in hundraårskrigets Frankrike och i skildringen av den havande kvinnan, som till sist sönderslets av vargar, skapade en rent fiktiv gestalt, som vid sidan av sin symboliska uppgift också spelade rollen av en levande tidsspegel på samma sätt som Daniel Drouin i Eyvind Johnsons roman ”Drömmar om rosor och eld”. (Men där slutar förstås likheten!) Ett sådant berättargrepp kan verka förbehållet författare som i likhet med Stolpe bedrivit en skönlitterär produktion vid sidan av den kritiska. I själva verket är företeelsen allmän och ofrånkomlig även för till synes enbart litteraturvetenskapligt förankrade författare, som sysslar med biografier. I Margit Abenius’ bok om Karin Boye, ”Drabbad av renhet”, möter man en intressant variant härav i skildringen av kretsen kring Riwkin. 30