SKÖNLITTERATUR I DET FÖRDOLDA Händelserna ligger tillräckligt nära i tiden för att ge faktiska hållpunkter och tillräckligt avlägset för att tvinga till en på många sätt intuitiv skildring, som även om den på vissa punkter råkat bli historiskt antastlig, ändock är litterärt oemotsäglig, därför att den ger en fulltonig psykologisk bakgrund till Karin Boyes utveckling (den Karin Boye, som dr Abenius skildrar). Stundom har de litterära biografiernas fria karakteristik av en viss epoks människotyp sin motsvarighet inte bara i de rent historiska romanerna. I Abenius’ skildring av de hemlösa årskullar, som till stor del kom att utgöra Clartéfalangen, heter det i några benådade rader, som skulle verka självlysande även i en generationsroman med modernare snitt av typen Hellströms ”Det var en tjusande idyll”: Sällan har en generation haft svårare att mogna än tjugutalets, vars symboliska gestalt var Chaplin, bar-net-ynglingen, som inte blir vuxen i en värld av robotar. En sådan karakteristik är inte vetenskaplig men intuitiv; att det inte var fråga om en lös utflykt för fabuleringens egen skull bekräftades omgående av en poet från denna årgång: i sin sista bok porträtterar Einar Malm sig själv i ”sagan om pojken, som aldrig blir vuxen”. Lika ofrånkomligt blir ett skönlitterärt grepp, då det gäller att teckna den yttre miljön; stundom kan det bli fråga om ren naturskildring på psykologisk grund. (Då det från denna studies speciella synpunkt är mer talande, om de olika företeelserna kan återfinnas genomgående i en enda biografi, och inte bara som spridda exempel i olika biografiska arbeten, håller jag mig även i fortsättningen huvudsakligast till Margit Abenius’ nyssnämnda bok.) — Vi vet, att Uppsala för Karin Boye inte bara betydde kontakt eller bristande kontakt med människor. Staden blev i lika hög grad en landskapsmässig och arkitektonisk upplevelse för henne. För att läsaren ska förstå arten av denna nya erfarenhet, tvingas biografins skildrare att gå utanför sin rent sakliga, vetenskapliga uppgift och inordna sig under ett lyriskt sammanhang, vars yttersta konsekvens blir något mer och högre än en lysande formulering. Med den fria inlevelsen skärpes sinnena, och skildraren kan själv känna något av overklighetens förbannelse vila över staden med de ödsligt kretsande kajorna omkring Domkyrkans torn och grändernas svärmiska gluntmåne. Här bär varje ord diktens speciella signatur, ”högsta tänkbara specifika vikt”, och något väsentligt har formulerats om ett i grunden både lyriskt och psykologiskt fenomen, som verifieras från en så hög utsiktspunkt över Uppsala som ”Poeternas himmel” (Setter-lind): — trasiga träd som sträcker i kajornas krig sitt hot... Det är inte en måne jag ser. Det är en gul fisk, som hänger i nätet, en smitta, som flyter över döda torn. 2 Personkarakteristik är otänkbar utan fiktiva inslag. Detta är den biografiska litteraturkritikens dilemma — och stora möjlighet. Det paradoxala är nämligen, att ju självklarare det faller sig för författaren till en biografi att i skildringen av huvudpersonen gå utanför det rent faktiska, desto naturligare blir det penseldrag, som gör porträttet definitivt (eller helt spolierar duken). Det som kräver inlevelse kan aldrig med Rydbergs uttryck bli verklig-hetsexakt fotografi. Bilden av en biografis författare som målare blir adekvat, blott i den mån vi förstår, att Delacroix är lika mycket av skapande konstnär och diktare i sitt porträtt av Frédéric Chopin som i sin färgvision ”Nature morte”. Det faktiska och kända blir alltid utgångspunkt för en biografi; märk väl utgångspunkt: något därutöver måste tillkomma. När Olof 31