BIRGER CHRISTOFFERSSON Lagercrantz framhäver vikten av det geij erska arvet för Agnes von Krusenstj ernas tidigaste produktion, säger han, att hon steg ”inför offentligheten vid sina litterära anförvanters hand”. Från detta som ännu bara rymmer en träffande formulering kan man förnimma hans alltmer stegrade inlevelse: ”Hon är frånvarande som den vilken i ett stort sällskap lyssnar efter stegen av någon som ännu ej anlänt.” Lagercrantz’ ”Einfiihlung” har här legitimerat en karakteristik som är hans egen förstahands-upplevelse. I den stunden är de båda drabbade av samma öde; hon är, som han vågar uttrycka det, ”inte i något avseende annorlunda”. Om Karin Boye kan Margit Abenius fastslå, att hon hade ett vänskapligt förhållande till flera av muserna, att hon i sitt framträdande kunde tangera det estetiskt fulländade, där fanns ”något helgonlikt och prerafaelitiskt inåtvänt, en gosselik ung prästinna i sträng Vilhelm Ekelundstil — ’dorisk’ stil för att använda det sakrala uttrycket, som sakta rullade upp manuskriptet, innan hon började läsningen. Det flärdfulla och barnsliga i hennes uppenbarelse var med andra ord inte utan sitt medvetna raffinemang”. Här har skildringen ännu inte löst sig ur signalementets ram, men en antydan finns till indirekt karakteristik, som får ett klart uttryck — skenbart i kommentarens form — i framställningen av hur Karin Boyes yttre frigj ordhet inte motsvarades av en inre; hon snuddar vid vågade ord, men alltid under det ”passandes” bann — som om någon småskuren tjänsteman i någon osynlig kafkadomstol hade fattat posto vid domarskranket och betraktade det hela med ogillande uppsyn. Här möter oss något för all dikt signifikativt, nämligen identifikationen; ”kafkadomstolen” är inte en tillfällig association för biografins författare, lika litet som ämnesvalet är tillfälligt. Att litterärt fixera en annan människa är i grunden detsamma som att gestalta något hos en själv. ”Icke efter någon mänsklig modell”, säger Plotinus, ”skapade Fidias sin Zevs. Skön hetens idé, som fanns i hans egen själ, förverkligade han i marmorn.” I en roman drivs ofta ett människoöde till den kulmen, där det absoluta tar vid. Ofta är det fråga om ett svårt personligt tillkortakom-mande, som kan utvidgas till ett slags allmängiltig livssyn tes. I inledningskapitlet till ”Gösta Berlings saga” finns en sådan skildring, och den bittra livserfarenheten sammanfattas i några rent sentensmässiga slutrader: Ty sådana fålar finna livet svårt, som inte tåla sporre och piska. Vid första smärta, som övergår dem, fara de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder, och så snart vägen blir stenig och färden bekymmersam, veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap. En sådan aforistisk avrundning faller sig ofta naturlig i biografier. Gösta Berling hade svårt att inordna sig i ett socialt sammanhang, därför att han var överkänslig för sporre och hinder; Karin Boyes förhållanden till medmänniskorna komplicerades av hennes egna maskbyten: som en djinn i den österländska sagan, som flyr ur skepnad i skepnad utan att komma undan sitt öde i någon. Man kunde här invända, att Lagerlöf belyser sitt tema med en liknelse hämtad från ett mer känt område än det hon behandlat, och att hon därigenom förfarit mer intuitivt skönlitterärt, mer i överensstämmelse med liknelsens idé, än Margit Abenius som i stället hänvisar till den i jämförelse med ”personlighetens maskbyten” mindre kända djinnmytologin. Men även ett sådant tillvägagångssätt har en skönlitterär aspekt. Till ”The new criticism’s” användbara termer hör den om ”fiction as a paradox”; även det ovetbara har sin kunskap. Man behöver för övrigt inte dra in Empsons ”Seven types of ambiguity”; hos oss har Josua Mj öberg varit inne på problemet. I Tegnérs poesi kan man finna metaforer med samma ”omvända” associationsvärde: tysta som Egyptens präster begynte stjärnorna sitt tåg. 32