SKÖNLITTERATUR I DET FÖRDOLDA Hos Harry Martinson finns en vändning som ordagrant varierar Margit Abenius’ tillvägagångssätt och med delvis samma effekt: Att se det onda som det bottenlösa och skänka ondskan avgrundsdjupets rang, det är att gömma huvudet i sanden där ytlighetens dj inner rycka fram. Och här inställer sig frågorna: Vem klassi-f ier ar litterär vetenskap och konst? Vem drar gränsen mellan kritikern och diktaren? — Det finns ingen gräns. Olof Lagercrantz’ avhandling har som självklart centrum en rent skönlitterär upplevelse. Biografins hjärta pulserar i hans distika om författarinnan. Han står i samma konstnärliga förhållande till Agnes von Krusenstjerna i denna dikt och i hela biografin som han står till den flicka han i ”Dikter från Mossen” (1943) identifierade sig med: Ingen vårdar min grav och ingen minnes mig gärna, aldrig i dödsrikets natt når mig en levandes röst. En gång var jag en liten tös med hårdflätad kringla en vid vart öra och stod tyst vid sängkammar-dörrn... Denna dikt — ”Agnes Charlotta” — är ett epitafium över en yngre syster som vid nitton års ålder tog sitt eget liv. 1949 utvalde Lagercrantz ”Agnes Charlotta” för samlingen ”Min bästa dikt”. Det är inte bara versformen som förenar dikterna om Agnes von Krusenstjerna och Agnes Charlotta utan själva djupdimensionen, släktbandet, livssynen. Författaren har i biografin varit ute i angeläget ärende.1 Det aforistiska momentet spelar en större roll i romaner än som i allmänhet görs gällande. Det är levnadsvisdom i sentensens form som håller Olle Hedbergs ofta outtalbara repliker på ett litterärt plan. När studenterna Jens och Hans i Blenda-sviten sitter på ett tåg och resonerar, säger Jens, som fått syn på en söt flicka i kupén: ”Tycker du inte att 1 Sedan detta skrivits, har Lagercrantz i ett föredrag påpekat att Krusenstjerna-dikten var själva begynnelsen till biografien. såna där åtsittande jumprar är trevliga? Ens ögon går från ansiktet till den förtjusande barmen och så upp till ansiktet igen.” — Så uttrycker sig inte den som nyss gjort rekryten, när han talar med en kumpan. Men resonemanget får ändå en viss sannolikhetsprägel, därför att Hedberg vet, att samtal ofta är något annat än meddelelse. Det kan t. ex. som här vara ”ett försök till pejling”. På samma sätt kan Margit Abenius se tvärsigenom några av Karin Boyes utbrytningsförsök ur den red-barhetscirkel, som goda vänner drog kring henne: — ”vilken anständig människa lider inte av att bli kallad ’ärlig’?” En helt objektiv inställning till huvudpersonen från skildrarens sida är inte tänkbar eller ens önskvärd. Men i den mån författaren ställer sig solidarisk med sin huvudperson blir konsekvensen gärna ett skönlitterärt, tendensmässigt inslag. Såvida författaren inte utnyttjar sitt studieobjekt som rent tillhygge för egna idéer, verkar en antagonistisk stämning ofta positivt både på skribentens klarsyn och uttrycksskärpa. Man kan i detta sammanhang studera Margit Abenius’ polemik mot ”en viss recensent i Dagens Nyheter”, som ställt sig skeptisk till Karin Boyes egenart: stämningen från denna uppgörelse i kapitlet ”Efter döden” lever sedan kvar och vibrerar ännu i bokens nästan evangeliska slutrader: Genom att göra oss solidariska med denna övermakt och med det hos henne som pekar mot Hades, förminskar vi också hennes vinning. Ty även när tyngden drog henne nedåt och forskarhågen drev henne ut i vildmarkerna, visste hon med en orubblig medvetenhet, besläktad med de heligas, att innerst inne var hon förbunden med ljuset och hade namnet tecknat bland keruberna. 3 Ett tekniskt grepp, som i mer eller mindre utsträckning möter oss i så gott som all skönlitteratur är allusionen. Franskklassicismens litterära ideal var en medvetet genomförd korrespondens med de antika mönstren. Betydel 3 BLM. 1952 I 33