BIRGER CHRISTOFFERSSON sen av rytmiska reminiscenser inom lyriken uppmärksammades också i vederbörlig ordning. Den möderne romanförfattaren åter, arbetar omedvetet med scener och uttryck, som alluderar på liknande företeelser inom den egna boken i första hand. Det blir ett sätt att sammanbinda intrigen till en enhet. I biografiska framställningar möter oss samma intuitiva förfaringssätt. Det kan ta sig uttryck rent ordvalsmässigt: Karin Boye deklarerar i en känd novell, att ”det går lögn i dikt lika lätt som det går mal i ylle”, och då Margit Abenius tar upp novellen till behandling i samband med en föregående roman faller det sig självklart för henne att så småningom återknyta till och fullborda liknelsen: ”när en boks verkan blir rakt motsatt den avsedda tendensen, då måste lögnens mal någonstans ha ätit sig in i diktens väv.. I den nyssnämnda dikten om Agnes von Krusenstjerna som återfinns i Lagercrantz’ biografi, läser man: Fjärilen flög till din kind, rosorna låg vid ditt bröst. Med denna rad har författaren tolkat det poetiskt gracila som i lyckliga stunder fanns hos Krusenstjerna. Därför åskådliggör han senare den slutliga isoleringen och förgängelsestämningen med sin egen bild i negativ projektion: ”Det stod en rymd av ensamhet över dem och det svävade inga fjärilar vid Agnes von Krusenstjernas kind, som var sträv och hård.” — Även ”rosorna” i den citerade pen-tametern lever sitt symboliska liv i biografin: ”Sprengels voltairska kallgrin står oförmedlat vid sidan av den lyriska intensiteten hos Agnes von Krusenstjerna. Det blir av förbryllande verkan. Stiletten och rosen på samma tavla.” Men allusionen kan också vara mer komplicerad än så. Om författaren till en biografi i jämförelse med sin romanskrivande kollega tvingas begränsa de naturbeskrivningar som skulle illustrera texten, har han i gengäld ofta ett rent fotografiskt material att tillgå i detta syfte. Docenten Carl Fehrman ondgjorde sig i en recension över att ett fotografi över Karin Boyes dödsplats fanns med i Abenius’ biografi. Det påminde för mycket om kvällstidningarnas sensationella ”Här låg liket!” menade han. Margit Abenius kunde inte ge någon annan motivering än att hon ”känt på sig”, att fotografiet borde vara med. Motiveringen är fullgod: det finns nämligen ett hemligt samband mellan bilden av berget där hon mötte döden och texten. Längre fram heter det om den slutliga konflikten, att den ger ”en intuitiv känsla av att hon före sin död var ganska nära det utsiktsberg, varifrån de två lösningarna inte längre skulle ha tett sig antagonistiska, om än olikartade”. För den osynlige läsaren ger korrespondensen mellan minnesbilden av dödsplatsen och nyckelordet i de citerade raderna framställningen större åskådlighet. Någon moralisk indignation över ett sådant tillvägagångssätt är inte på sin plats. Vårt estetiska samvete är i konstnärliga frågor mer vidsynt än vårt moraliska (jfr prof. Tide-ströms art. i ST den 28/12 1950). I detta sammanhang kan man också nämna den inre kompositionen, lika betydelsefull för biografin som för romanen. Även i en rent kronologisk framställning av huvudpersonens utveckling får skildraren treva efter en Ariad-netråd. Läsaren måste känna, att den som skildras trots alla irrgångar följer en genius: inte så att författaren ska stå till tjänst med nycklar till alla okända rum — vilket sker i de renodlat ”psykologiska” biografierna med tröstlös framgång — men så, att den som börjar en skildring med sagan om Krokusa till sist ska låta Krokusa framträda i sagans slut. 4 I det föregående har endast sådana skönlitterära inslag behandlats, som är mer eller mindre ofrånkomliga i avancerade böcker av denna art. Vad som gäller i stort om biografier har också sin tillämpning i smått i fråga om essayer — inte minst gäller detta om de 34