SKÖNLITTERATUR I DET FÖRDOLDA miniatyrstudier, som vi återfinner i en litteraturhistoria med anspråk på att vara något mer än en handbok. Francis Bull är därför på rätt väg, då han hävdar att skönlitteraturens historia måste innefatta ”også religiøs, filosofisk og historisk litteratur, ja alle slags viten-skapelige og resonnerende skrifter; hele prosalitteraturen altså kan litteraturhistorisk regnes som forgreninger fra den urgamle episke diktning og dens underavdelning, den didaktiske eller belærende diktning”. Först en sådan syn på det litterära skapandet kan ge en kritiker och essayist en riktig position i vår litteraturhistoria. När Erik Hjalmar Linder skildrar Harriet Löwenhielm i ”Fyra decennier av 1900-talet”, lösgör han sig plötsligt från det faktiska och når kontakt med den skildrade i några rader, som är mer talande än hela den föregående utredningen: Mot den fasta formtraditionens skede avtecknar hon sig med klar kontur: en j ägarinna med ett muntert tallyho, en späd gossgestalt med en nonchalant grimas under plågan, ett besviket övergivet barn med en bön på läpparna. Det finns de som påstår att detta är litteraturhistoria. Det är det också. Men framför allt är det — litteratur. 35