LUISE RINSER BETYDER DEN NYARE TYSKA LITTERATUREN NÅGOT? Det är en kinkig sak att yttra sig om någonting, som just står i begrepp att växa fram, särskilt om man själv är inbegripen i sagda utveckling. Vad nuets litteratur har för betydelse får man riktigt veta först när den kan betraktas i litteraturhistoriskt sammanhang, det vill säga som ett förflutet, ställt i perspektivet av en längre, redan tilländalupen epok. Vad en företeelse, en tilldragelse innebär, ser man först på dess verkningar. Att böcker kan ha starka verkningar vet vi. Rousseaus ”Emile” satte i gång en revolution inom pedagogiken. Turgenjevs ”Fäder och söner” gav impulsen till livegenskapens avskaffande i Ryssland. Beaumarchais’ ”Figaro” blev en ganska duktig gnista i de sociala konflikternas krutdurk i Frankrike. Och vad nationalsocialismen hade att tacka Nietzsche för i avseende på sin ”ideologi” var inte litet. Detta är några exempel på sådana verkningar av litteratur, som är lätta att fastställa. Men • det finns också andra, mindre demonstrativa verkningar, och de är svårare att få grepp om. Så till exempel vet vi inte, i hur hög grad en skenbart så oskyldig bok som Walter Flex’ ”Wan-derer zwischen zwei Welten” bidrog till att uppegga den tyska ungdomens krigslust i första världskriget. Eller i vilken mån Ernst Jüngers avsevärt mindre oskyldiga essay ”Totale Mo-bilmachung” spelade en roll för den tekniska krigföringens och rustningsindustriens heroi-sering i det andra. Statsmakterna brukar vara på det klara med litteraturens förmåga att öva inflytande på läsare, åhörare, åskådare. Det var inte för ingenting som Tredje rikets herrar förbjöd Schillers ”Wilhelm Tell” — detta gamla paradnummer för upprorsmän, som har nedsjunkit till trivial skollektyr. Inte heller för ingenting anser sig vederbörande i våra dagar böra stifta speciella lagar till bekämpande av det moraliskt mindervärdiga och det pornografiska inom litteraturen. Så starkt övertygade är de om böckernas förmåga att leda eller förleda. Allmänheten väntar av litteraturen, att den övar inflytande, d. v. s. att den ska kunna medverka till att ändra eller befästa saker och förhållanden, att den ska förmå hela ett ont eller åtminstone bekämpa det. Vad jag här ska undersöka, kan exakt formuleras med frågan: har den nyare tyska litteraturen något inflytande, och i så fall, vad för slags inflytande? Undersökningens resultat får betraktas som svar på frågan. Det är numera brukligt att indela litteraturen i ”la littérature pure” och ”la littérature engagée”. Vad som ska räknas till ”la littérature engagée” är lätt att säga: det är alla sådana böcker, som handlar om samhälleliga och politiska förhållanden i det medvetna syftet att åstadkomma en förändring. En bok som Orwells berömda ”1984” måste alltså utan vidare sägas vara ”littérature engagée”. Detsamma gäller Koestlers ”Darkness at Noon”, Brechts ”Mutter Courage”, Malapartes ”La pelle”, o. s. v.... Alla andra böcker, alltså alla de som inte är inriktade på att skildra sociala och politiska förhållanden och åstadkomma förändringar i avseende på dem, föses ihop på den uppsamlingsplats som kallas ”la littérature pure” — 36