BETYDER DEN NYARE TYSKA LITTERATUREN NÅGOT? där vi hittar böcker sådana som Thomas Manns ”Der Erwählte” och Hermann Hesses ”Das Glasperlenspiel”. Trots att jag anser, att denna indelning är föga tillfredsställande, ja rentav riskabel, därför att den är alltför lättvindig och kan förvilla begreppen, tänker jag begagna den som en genväg för att åstadkomma en översikt. Varför jag anser att indelningen i fråga kan förvilla begreppen? Jo: — Vart ska en bok som Kaf-kas ”Processen” hänföras? Den handlar ju om Kafkas egen fullständigt privata förfärliga livssituation. Den är en uppgörelse mellan Kafka och hans öde, mellan Kafka och Gud. Och ändå har den uppgörelsen för oss en politisk innebörd. Varför? Inte bara på grund av att vi i vår tid har en tillvaro, som är utpräglat politiserad, och att vi har vant oss vid att se allting ur politisk synvinkel. Alltså inte bara på den grund, utan också därför att Kafkas bok — liksom alla stora litterära verk — på en och samma gång spelar på olika plan, på verklighetens, på det politiska planet och på öververklighetens plan. Personerna i Kafkas böcker lider lika svårt av den mänskliga tillvarons mekanisering och byråkratisering som av sin isolering från Gud. Den som har sett en dramatisering av Kafkas ”Processen”, vet i hur hög grad politisk pjäsen verkar, hur utomordentligt aktuellt politisk. Med detta exempel har jag velat bevisa, att den sociala och politiska effekten av en bok, som vi räknar till ”la littérature pure”, kan vara lika stark som av en bok inom gruppen ”la littérature engagée”. Man är numera, särskilt i utpräglat socialistiska kretsar benägen att frånkänna litteraturen all betydelse, för så vitt den inte har eller syftar till en politisk verkan. Och man är benägen att beteckna den litteratur som ”borgerlig”, som överflödig, som sysslar med individuella, psykologiska eller metafysiska problem. Den som numera vill uttala sig om den moderna litteraturens betydelse, måste alltså först bestämma var han står. Han måste bekänna färg. För min del finner jag det omöjligt att dra upp så snäva gränser för litteraturen som somliga gör, särskilt i Östtyskland. Där betyder litteraturen någonting, endast och uteslutande när den i avseende på innehållet är politiskt inriktad och till formen är realistisk. ”Socialistisk realism” är parollen där borta. Och inte bara där. Vid första ögonkastet ser man, att inom den nya tyska litteraturen, tagen som en helhet, är det ”la littérature engagée” som överväger. Inte att undra på i en tid, som är så politiserad, att människor knappast längre har någon möjlighet att skaffa sig och upprätthålla en privat existens — ja, då önskan om en privat, d. v. s. opolitisk tillvaro betraktas som ett reaktionärt tilltag, ett straffbart flyktförsök. Dagens tyska författare har (eller föreger sig ha) ett starkt behov av att göra upp med sin tid, med den sociala och politiska verkligheten. Somliga har i detta sammanhang blicken riktad helt eller delvis mot det nyligen förflutna, andra åter mot den framtid som de tror skall komma och känner oro inför. Låt oss först ta itu med dem som ser tillbaka. Vissa av dem är inte inriktade på annat än att skapa dokumentära alster. De vill fixera det som en gång var. Detta gör de mestadels i form av reportage, en skildringsform som ju för övrigt nästan alltid har större effekt än omdiktningar i romanform. Till dessa författare hör JÜRGEN Thorwald med sina på grundval av autentiska uppgifter troget gjorda skildringar av krigets sista skede i östra Tyskland år 1945. Hit hör också Plivier med sin ”Stalingrad” och hit hör likaledes alla de som har skrivit självupplevda skildringar från Tredje rikets fängelser och koncentrationsläger, — ett slags litteratur som folk nu för tiden inte gärna läser. Günter Weisenborns ”Memorial”, Wiecherts ”De dödas skog” och den av Weisenborn redigerade bok om den tyska motståndsrörelsen som inom kort utkommer, hör också dit. Vidare Kogons berömda studie över SS-staten. Läsaren invänder: men detta är ju inte skönlitteratur! — Nåja, ”skön litteratur” är det inte. Men kanhända att vi är på väg att 37