LUISE RINSER skriva stora reportage i stället för romaner. Kanhända att reportaget tränger undan romanen, liksom filmen tycks tränga undan boken och televisionen på en gång både boken, filmen och teatern. De romaner som har handlingen förlagd till den nyss tilländalupna tiden, går i de flesta fall ut på en affektbetonad uppgörelse. Många av dem är camouflerat försvar för visst beteende: vederbörande har spelat under täcke med nationalsocialismen eller åtminstone underlåtit att bekämpa den. Vederbörande umgås med dåligt samvete och vill ursäkta sig. Det heter ju att den som undskyller sig beskyller sig. Men även detta är en form för uppgörelse. Hos andra författare har uppgörelsen den formen att vederbörande skildrar hur han långsamt erinrar sig en förvirrad, ond dröm. Den bäste representanten för den gruppen är Hans Erich Nossack. I sin roman ”Nekiya” beskriver han en människa, som vaknar till liv igen efter andra världskrigets katastrof — vaknar till liv på ett sätt som om hon vände tillbaka från dödsriket, en skugglik varelse utan minne, som först måste långsamt få gestalt, på nytt återskapas ur det världsomfattande sammanbrottets kaos. I boken ”Interview mit dem Tod” (vars nya upplaga av hänsyn till publiksmaken har blivit omdöpt till ”Dorothea”) skildrar han sin hemstad Hamburgs bombning och brand. Men skildringen är inte realistisk, författaren blandar upp verklighetsstoffet med drömmar, minnesbilder, allegorier och stoff av mytisk och symbolisk karaktär. Verklighets-upplevelserna spelar inte rollen av egentligt material utan tjänar närmast att ge impulser till dikt. Vad han med begreppet katastrofen menar det är att männens värld har brutit samman, — männens värld av materiell teknik och krig. Ett nyordningsförsök antydes, men några klara utblickar ges inte. Det enda som är klart är ett absolut avståndstagande till det förgångna. Vad som ska sättas i stället förblir dunkelt. Måhända är det bara fråga om en tapper beredskap inför en gränslös osäkerhet utan slut. En existentialistisk hållning, alltså. På liknande sätt brottas också JÖRGEN Rausch med det förflutna och det närvarande. Hans bok ”Nachtwanderung” är skissartad. En serie av halvt verkliga, halvt öververkliga tilldragelser. Det hela påminner om en allegori, men på flera ställen lyser äkta visioner fram. Idén är följande: den moderna människan har dödat sitt samvete. Hon söker glömma att det har funnits men möter minnet av det överallt. Så tvingas hon att inse den förfärliga verkligheten: en meningslöst fungerande materiell teknik, människorna livegna trälar under gagnlöst arbetstvång, en statsbyråkrati som har blivit ett tortyrmaskineri, tvivlet på det intellektuella arbetets berättigande, en förödelse av jorden i utsiktslösa krig. — I motsats till Nossack anvisar Rausch en utväg: världen ska nyordnas genom kärlek och förtroende människorna emellan. På ett helt annat sätt, ett sakligt, verklig-hetsbetonat sätt sker Rudolf Krämer-Badonis uppgörelse med det förflutna. I sin roman ”In der grossen Drift” berättar han om en man som — son till en östtysk lantarbetare — ända sedan han var barn har varit van att finna sig till rätta i denna världen, sådan som den nu en gång är. Så söker han också längre fram klara livsproblemet, han ingår kompromisser med nationalsocialismen och militarismen. Ett ge-nomsnittsöde, typiskt för de halvt om halvt insiktsfulla genomsnittsmänniskor i Tredje riket, som levde i ett skymningsdunkel mellan skuld och blindhet. Denna moraliska skymningstillvaro har också Bruno E. Werner skildrat i sin ”Galären”. Här är miljön en annan: Berlins tidningsman-navärld, redaktionerna, den intellektuella borgerligheten. Galären, det är det Tredje rikets tvångsarbetsinrättning, som man inte kunde ge sig av ifrån, därför att — ja, varför egentligen? Jo, det är ju detta boken handlar orn: den är ett försök att rättfärdiga dem som stannade kvar, alltså ingen uppgörelse i bitterhetens tecken. Boken innehåller för övrigt en storartad skildring av Dresdens förstörelse. Här blir 38