BETYDER DEN NYARE TYSKA LITTERATUREN NÅGOT? framställningen konstnärlig dikt. Eljest har den övervägande dokumentariskt värde. Stefan Andres är inte något nytt namn. Han har skrivit en i romanens dräkt förklädd krönika om fascismen, trilogin ”Die Sintflut”. Det är inte någon historisk roman, inte heller något politiskt reportage, utan skildrar på det overkligas plan vad som hände i Tysklands Tredje rike. Handlingen utspelas i ett diktat sydländskt land med diktade tysk-italienska människor. På ett obestämt och ändå oförtyd-bart sätt påminner allt som sker om bestämda tilldragelser under den tyska nazistiska och den italienska fascistiska regimen. Bokens främsta ärende är att ge en varnande skildring av ”normalstaten”, där alla människor är ”normerade”, berövade sin individuella egenart, övervakade av en diktatorisk ”överste norme-rare” och en kitslig, odräglig byråkrati. Hos alla de nu nämnda böckerna kan man påvisa ännu flera drag av ”littérature pure”. Helt och uteslutande ”littérature engagée” är däremot de böcker som skrivs av de östtyskt sovjetryska författarna, t. ex. Brecht, Zweig, Becher, Hermlin och Seghers — av vilka här uppräknade endast Stefan Hermlin är ett nytt namn. Äterväxten bland de unga känner j ag inte mycket till. Alla dessa författare är så starkt politiskt engagerade, att deras konstnärlighet har blivit lidande på det. Konstnärens ärende har fått vika för propagandamakarens. Undantag härifrån är Bertolt Brecht och Anna Seghers. Att Brecht är en framstående diktare erkännes även bland folk som tar avstånd från hans politiska inställning. Han är en konstnär vad han än skriver. Detsamma gäller Anna Seghers. Oaktat att hon är så lidelsefullt engagerad, oaktat att hon lika starkt med sitt förstånd som med sitt hjärta ”tillhör folket”, alltså dem som lever i bekymmer och svårigheter, de illegala, de små revolutionärerna, de politiska flyktingarna — och oaktat att hennes böcker utgör en regelrätt socialistisk propaganda, så skriver hon inte någon oläsbar tendenslitteratur. På ett liknande sätt betraktar Walter Kol-BENHOFF världen. Hans ”Von unserem Fleisch und Blut” är historien om en hitlerjunge, som blev medlem av werwolforganisationen och efter Berlins fall år 1945 fullständigt ensam fortsatte att föra ett förtvivlat partisankrig. Hans roman ”Heimkehr in die Fremde” är en skoningslös skildring av det förkomna Tyskland efter kriget. Samma atmosfär som i ”Tredje mannen”. Med dessa tidsromaner för ögonen gör man klart för sig, att den stora romanen från andra världskrigets epok ännu inte är skriven. Även om ganska många författare just har inriktat sig på upplevelsen av kriget och begagnar den som stoff till sina mestadels självbiografiska romaner, har ingen ännu skapat någonting, som i fråga om intensitet och framgång skulle kunna mäta sig med exempelvis Remarques ”Im. Westen nicht Neues”. Mest känd är H. W. Richters roman ”Die Geschlagenen”, skildringen av det tyska nederlaget i Italien och de tyska krigsfångarnas liv i USA. Boken har mötts av en viss framgång även utanför Tyskland, dock inte på grund av skildringen i och för sig utan enbart tack vare ämnet. Här beskrives kraftmätningarna i krigsfångelägren mellan nazister och deras inrepolitiska och militära motståndare, och detta har lockat intresset. Boken betraktas alltså i utlandet inte som en roman utan som en informationskälla. På liknande sätt förhåller det sig med Hans Hellmuth Kirsts ”Wir nannten ihn Galgen-strick”. Det är inte någon riktig krigsbok, fast handlingen är förlagd till militär miljö, ett officerskasino där komplotter spinns mot ledningen. Handlingen äger rum i utkanten av tilldragelserna kring den 20 juli 1944. Huvudpersonen tvingas emot sin vilja in i rollen av motståndskämpe. På den grund kan boken gälla som en roman om motståndsrörelsen, trots att den bara täcker en tunn sektor av densamma och mer liknar en tvättäkta kriminalroman än en allvarligt menad dokumentärskildring. Äkta konstnärlig behärskning av det stoff krigsupplevelsen ger finner vi än så länge bara 39