LUISE RINSER i det lilla formatet, t. ex. i noveller av Al-brecht Goes, Heinrich Böll, Arno Schmidt och Barbara Zähle och i den tidigt bortryckte Wolfgang Borcherts lidelsemättade utkast. Det är som om våra diktares skaparkraft inte skulle räcka till för att få grepp om det apokalyptiska i det moderna kriget. Inte heller den stora flyktingromanen eller den stora skildringen från koncentrationslägren har ännu funnit sin författare. Tydligen har vi ännu inte kommit på det avstånd till tid och sinnesförfattning, som kräves för att återge en upplevelse på samma sätt som exempelvis Heming-way skildrade spanska inbördeskriget i sin ”Klockan klämtar för dig”. Nu ska vi övergå till de författare, som har blicken riktad mot framtiden. De är inte många. De låter oss skåda helvetet. Deras böcker är pessimistiska mardrömmar, kassandrarop, skräckvisioner. Det är romaner med handlingen på det overkligas plan. En sådan är den ännu mycket unge Walter Jens’ ”Nein. Die Welt der Angeklagten”. Den beskriver hur det kommer att se ut under en tänkt absolut diktatur. Att boken eggar uppmärksamheten beror på att den rullar upp det hotfulla slutskedet i ett människans absolut inte otänkbara utan högst verklighetsbetonade förslavande under staten. Tyvärr saknar den originalitet. Den är alltför påtagligt skriven under påverkan av engelsmannen George Orwells ”1984” och Kafkas ”Processen”. Även Hermann Kasacks ”Webstuhl” — en allegori på det mänsklighetsberövade statsmaskineriet, hör till de fantasibetonade skildringar, som i avseende på uppslaget inte kan betraktas som original. Efter att sålunda ha skaffat oss en översikt av ”la littérature engagée” inom den nyare tyska litteraturen går vi över till den moderna tyska ”littérature pure”, det vill alltså säga de böcker, som inte till huvudsakligt ärende har det politiska och sociala. Vad sysslar då denna ”icke-engagerade” litteratur med? Vilka är det som skriver den ? Den bok i denna genre som har låtit mest tala om sig är Kasacks ”Staden bortom floden”, en skildring från dödsriket. Kasacks föreställning om hinsidan är tröstlös: den är ingenting annat än en spöklikt-realistisk upprepning av tillvaron på denna sidan med allt som här plågar oss: kasernliv, ruiner, industriellt slavarbete, byråkratiska maskinerier i tomgång, än-damålslösa diskussioner. — Ett nerdammat, sjukligt inferno, varken en luttringens plats enligt kristen lära eller ett nirvana enligt buddistisk. En tröstlös bok, som — tänkt ut i sina konsekvenser — nog borde kallas nihilistisk. Elisabeth Langgässer i sin tur brottas med verkliga metafysiskt-religiösa problem. Hennes produktion är starkt omstridd. Hennes ärende är kamp mot nihilismen. Räddningen ur Intet ser hon i ”den blinda tron”, som lönar den svårt prövade människan med nådens ymnighet och omsider leder henne till förlossning i den gudomliga sällheten. Langgässers förnämsta verk är ”Das unauslöschliche Sie-gel” och ”Die Argonautenfahrt”. Svårlästa men betydande böcker. Inte heller de är absolut originella. De röjer påverkan av Bernanos, Claudel och andra, särskilt fransmän. Den tredje i denna grupp är Ernst Kreuder. Han gillar inte verkligheten. Inte heller gillar han det politiska och sociala, men lika litet gillar han egentligen metafysik och religion. Vad han tycker betyder något är förtrollning, överraskning, dröm, vision. I hans uppfattning har konst inte det ringaste att göra med verkligheten. Hans böcker låter sig läsas som oförblommerade angrepp på ”den socialistiska struntlitteraturen”. Hans ”Sällskapet på vinden” innehåller rentav ett litterärt ”irrea-lismens program”. Var Kreuder står intellektuellt sett? Svårt att säga. Den vaga anvisning han odlar som en väg till räddning, rör sig om en återvändo till det omedvetna, till drömmen, till tron på under (dock inte i meningen religiösa under). Ett nytt slags romantik. Kasack, Langgässer och Kreuder är sådana ytterlighetsrepresentanter för ”la littérature pure”, som markerar sin inställning till verk 40