BETYDER DEN NYARE TYSKA LITTERATUREN NÅGOT? ligheten med ett avgjort avståndstagande till densamma. Det finns emellertid en rad författare, som utan att vara direkt och uteslutande engagerade, sysslar med verkligheten, inte så mycket för att förändra den politiskt, som att göra en konstnärlig framställning av den. Till dem hör Ernst Schnabel, Fred von Hoerschelmann, Arno Schmidt, Heinrich Böll, Erhard Kästner, Barbara Zähle och jag själv. Vad det gäller för vår del? Säkert lika mycket det konstnärliga som det faktiska. Lika mycket formen som innehållet. I konsten är nu en gång formen någonting väsentligt. En formlös framställning, om än aldrig så betydelsefull, är inte någon konstnärlig prestation. Men det finns för närvarande i Tyskland inte en enda författare som skulle vilja inrikta sig enbart på det formella — företa formexperiment ungefär i samma stil som dem Raymond Quenau i Frankrike sysslar med, han som har skrivit 84 olika formvarianter av ett och samma enkla uppslag till en berättelse. Hos oss är Fart pour Fart-tiden förbi. Möjligen med undantag för Kreuder finns det hos oss inte en enda som stillsamt för sig själv i ett elfenbenstorn sitter och bedriver diktning. Till och med den moderna lyriken röjer drag av ”la littérature engagée” och hämtar sitt bildspråk ur den hårda, moderna verkligheten: bangårdar, fabriker, kaserner, fängelseväggar, reklamaffischer — detta är de bilder som mängs in med de gamla välkända och mera idylliska: blommor, moln, stjärnor. Den högt begåvade Günter Eich har kallat en diktbok för ”Untergrundbahn”. Vad den här gruppen författare, som skriver ”littérature pure” utan att sitta i elfenbenstorn har för kännemärke och vad för ärende? Närmast får man väl säga, att medlemmarna är så olika varandra, att de näppeligen går att sammanföra över en gemensam nämnare. Men en sak är ändå gemensam för dem alla: en lidelsefull strävan att säga sanningen. Vad sanningen då är? Sanningen är nuförtiden den, att vi lever i en oöverskådlig ödemark av osäkerhet, en osäkerhet som vi måste uthärda. Sanningen är den, att vi måste finna oss i att leva motsägelsefullt, eftersom vi är skapta av självmotsägelser. Sanningen är den, att det inte längre är oss tillstått att dra oss tillbaka till det borgerligt konventionella. Men sanningen är också den, att när den gamla ordningen led sammanbrott, så räddades ändå ett visst något, som äger evighetsvärde, och som inte kan vräkas över bord, med mindre bilden av människan förfalskas och förnedras — nämligen kärleken, känslan för naturen, barndomsminnena, denna underström av myter hos alla diktare, och det religiösa inom oss — allt detta som är mänskligt, ”alltför mänskligt” kanske i åtskilliga fall, men så oundgängligen mänskligt, att om det gick förlorat, skulle det samtidigt betyda en förlust av det personliga människovärdet. Så existerar alltså för oss ännu det privata, vi upplever sådant som förälskelse och kärlek, vi råkar ut för äktenskapskonflikter och inre konflikter i moraliska spörsmål, och likaså äger vi kvar förmågan att betrakta människor psykologiskt, detta som är strängt förbjudet inom den ortodoxa ”littérature engagée”. Gruppen i fråga visar existentialis-tiska drag, fast man kanske här bör tillägga, att Sartres existentialism inte har bildat skola bland oss. Därmed har vi kommit in på frågan om litterära skolor överhuvudtaget, så som det finns en Sartre-skola i Frankrike. Vi har två litterära grupper, som inför offentligheten skiljer sig från andra författare: det är ”die Gruppe 50” och ”die Gruppe 47”, uppkallade efter de årtal då de blev till. ”Die Gruppe 50” är ännu för ung och dess medlemmar alltför vaga i konturerna för att man skall kunna säga någonting avgörande om den. ”Die Gruppe 47” har däremot ett namn. Den har inte något utpräglat program — eller om den har haft ett, har den övergett det för att bereda tillträde åt alla möjliga riktningar. Dess ledande medlemmar, de två grundarna H. W. Richter och Walter Kolbenhoff är konsekventa realister. Vad som motiverar de övrigas medlemskap vet jag inte riktigt. Kanske 41