LUISE RINSER är det helt enkelt känslan av att slippa vara ensamma. Gruppen har knutit förbindelser med unga författare i andra länder, främst i Frankrike och Holland, och förmedlar utgivning av deras verk, liksom av tyskarnas. I vilket fall som helst skulle man kunna indela den moderna tyska litteraturen i en Kafka-skola och en Hemingwayskola. Dessa två författare är för närvarande de stora, starka väg-ledarna: Hemingway åt de genuina realisterna, Kafka åt ”surrealisterna”. Vi tyskar upplever en epigonernas tidsålder. Ingenting att förvåna sig över för resten, vi som i halvtannat årtionde har varit avstängda från världslitteraturen, utstötta i det provinsiella. Men att beklaga förlusten av originalitetens kraft är inte vi tyskar ensamma om. Även i Frankrike och England är det nya föga vanligt. Vår tid är ogenial, oäkta, en uniformerad, mot det individuellt präglade fientlig tid. Härmed har jag kommit rakt på mitt ämne igen, den fråga som jag för övrigt undan för undan indirekt har besvarat under diskursens förlopp. Har den moderna tyska litteraturen något att betyda? För vilka betyder den någonting? Helt visst för författarna själva. Detta säger jag inte med cynisk bimening, utan på allvar. Det som vi alla har varit med om: kriget, d.v.s. inspärrning, bombnätter, flykt, svält, skräck, döden i hundrafaldig gestalt — allt detta har stannat kvar inom oss—som någonting vi var tvungna att förtära men inte kunde smälta! För många blev konflikten mellan plikten mot fosterlandet och plikten mot mänskligheten, mellan soldatens plikt att lyda order och människans plikt att lyda sitt samvete, på liknande sätt olösta problem. De stannade kvar inom oss i form av skräckdrömmar, förträngda komplex, sådant som psykologerna kallar för traumata. För att bli fria ifrån dem igen, måste vi få bukt med dem. Ord duger som besvärjelsemedel. Besvärjelser i form av skapande skildring har en kathartisk effekt: de renar, skapar klarhet, befriar. I den mån uppgörelsen är oförbehåll samt skoningslös medför den en befriande effekt även på läsaren. På så sätt övertar den moderna litteraturen psykoterapiens roll. Huruvida sagda effekt faktiskt kommer att uppnås — vem kan emellertid veta det just nu? Än så länge spjärnar folk emot att kasta en blick ner i avgrunden. De vill inte ha mer. Hellre vill de ha tröst. Men trösterika böcker är i min uppfattning just nu suspekta, för såvitt de inte bottnar djupt i det religiösa. Folk är så kvicka att missuppfatta det trösterika som en invit att blunda, som en tillåtelse att omhulda illusioner. Sedan fem år tillbaka skriver jag litteraturkritik i ”Die neue Zeitung” i München. När jag ska bedöma en bok har jag till för helt kort tid sedan brukat förfara på följande sätt: jag frågar för det första, vad författaren har velat, för det andra, med vilka medel han har försökt uppnå det, för det tredje om han har lyckats, och om så inte är fallet, för det fjärde, varför han har missat målet. Resultatet har brukat bli en nyktert hållen, saklig recension. Numera ställer jag dessutom en femte fråga, som strängt taget inte har med litteraturkritik att göra. Den lyder: är boken användbar? Det vill säga: duger den till hjälp åt människor i vår tid att få bukt med sitt öde? På det viset blir numera alla sådana böcker väsentliga, som tjänar moderna författares uppgift, den att vara väktare högt uppe mellan tinnarna och med hög röst varsko, ifall sådan fara närmar sig, som hotar människans frihet och värdighet. För en tid sedan blev Ko-koschka tillfrågad av en reporter, vad han ansåg vara en modern konstnärs uppgift. Han svarade: ”Att vara den förste som upptäcker om det blir sprickor i husväggen.” Det finns böcker som på samma gång påvisar bräckorna och anvisar medlen att rädda huset. Sådana är Erhard Kästners ”Zeltbuch von Tumilad”, Gerd Gaisers ”Eine Stimme hebt an” och Albrecht Goes’ ”Unruhige Nacht”. Nu till ännu en annan fråga, som är av speciellt intresse: har den moderna tyska litteratu 42